Hanna, Peninna, Elkana, Eli och Samuel

Det Här Ordet Talade Till Mig När Jag Läste Det

I första Samuelsboken läser vi om Hanna, en gudfruktig kvinna som inte kunde få barn. Vi känner henne som profeten Samuels mamma. Hon var gift med Elkana, också han en gudfruktig man. Han hade två hustrur, Peninna och Hanna. Peninna fick många barn, något hon också använde för att reta, eller som vi säger idag, mobba Hanna för. Hannas man, Elkana, drog varje år upp till HERRENS hus för att offra och tillbe. Och år efter år mobbade Peninna Hanna för hennes barnlöshet, inte bara när de var i HERRENS hus. 

1 Sam. 1:6-10 För att göra henne upprörd brukade hennes medtävlerska retas mycket med henne, därför att HERREN hade gjort henne ofruktsam. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till HERRENS hus retades Peninna med henne på samma sätt. Nu grät Hanna och ville inte äta något. Då sade hennes man Elkana till henne: "Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?" Sedan de hade ätit och druckit i Silo, reste sig Hanna och gick till HERRENS tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. Hon var djupt bedrövad och började be till HERREN under häftig gråt. 

Peninna och Hanna  

Peninna såg Hanna som en medtävlerksa i barnafödande och retades mycket med henne. Hanna blev djupt ledsen och sörjde barnlösheten. Hon var djupt bedrövade och började be till HERREN under HÄFTIG GRÅT. Hon utgöt sin själ för HERREN, hon grät och bad från sitt innersta hemliga rum, från hjärtat. När jag läser om Hanna inför HERREN känner jag hennes sorg, hennes förtvivlan och hennes längtan. Inte för att jag är barnlös, jag har 6 barn själv, utan därför att den sorg och förtvivlan hon måste ha känt, den sorg som kom från hennes innersta, känner jag igen. Hon grät så hon skakade, tårarna rann, hon fick inte fram ett enda ljud. Ändå hörde HERREN hennes rop. Hennes läppar rörde sig men inget ljud kom fram. Ändå hörde HERREN hennes rop om en son. 

Hannas innersta längtan kom fram i bön 

Hannas hjärtfyllda bön kom från hennes innersta längtan, innersta känslor och hennes själ, ande och kropp ropade till Gud. Hon glömde bort allt som fanns runt henne, prästen Eli, och allt folk som fanns i templet under offerhögtiden. Hon var helt fokuserad på HERREN, helt uppslukad i sin bön till Gud. Och HERREN hör de förkrossades böner, han hör de rättfärdigas rop, han svarar när vi av HELA vårt hjärta, själ, kraft och förstånd vänder oss till honom och ropar. Det kan vara högljudd rop, och det kan vara det tysta hjärtats rop. Han hör bön. 

Jag tänker på hur många år hon fick utstå mobbningen från Peninna, och vilken skam hon måste känt när hon inte kunde föda Elkana barn. Vi ser ingenstans att Hanna gav tillbaka med samma mynt, att hon handlade likadant mot Peninna som hon själv blev behandlad. Hon var en rättfärdig kvinna som älskade HERREN av hela sitt hjärta, själ, kraft och förstånd. Jag beundrar henne verkligen för hennes tro och uthållighet. 

Hannas innersta längtan kom fram i bön

När Samuel var avvant höll Hanna sitt löfte till HERREN gav Samuel till Gud. Hon kom med honom till prästen Eli, en redan då gammal man, som hade två onda söner, Hofni och Pinehas. Eli var präst i Guds hus, men han var slarvig, kände inte HERREN, ja, han var avfällig. Han hade ett sken av gudsfruktan men förnekade dess kraft. Han ville gärna vara präst men följde inte Guds lagar. Till det yttre såg han ut som en from och god präst, men hans hjärta var långt borta från HERREN. Han tjänade sin egen mage. Han sin fick mat och kunde försörja sin fru och två söner, som också var präster och onda enligt HERRENS egna ord. 

Eli trodde Hanna var full när hon utgöt sitt hjärta inför HERRENS ansikte. Han var ingen andens man. Han förstod inte det andliga eftersom han var köttslig. Han trodde hon var full och befallde henne sluta dricka. Släng bort flaskan kvinna, ungefär. Eli försökte visa yttre rättfärdighet men hjärtats rättfärdighet fanns inte. 

1 Sam. 1:12-14 När hon länge bad inför HERREN, gav Eli akt på hennes mun. Hanna talade i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte. Då trodde Eli att hon var drucken. Därför sade han till henne: ”Hur länge skall du bära dig åt som en drucken? Se till att ruset går av dig!” 

Han blev nog irriterad på henne när hon tog så lång tid på sig i bönen. Han var en otålig man. Eli hade inte hjärta för de svaga och nödställda och när Hanna bad så länge ville han hon skulle sluta och istället skärpa till sig. 

Det låter som en from och rättfärdig man, men det var inte hans sak hur länge hon bad till HERREN, så varför lägga sig i? Han hade nog bråttom hem till middagen. 

Hanna förde fram Samuel till Eli och påminde honom om den gången hon bad inför HERRENS ansikte och sa till honom: 

1 Sam. 1:26-27 Hör på mig, min herre, så sant du lever, min herre, jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till HERREN. Den här pojken bad jag om, och nu har HERREN gett mig vad jag begärde. Därför vill jag nu ge honom tillbaka till HERREN. Så länge han lever skall han tillhöra HERREN. 

Vilket vittnesbörd Hanna bar fram. Prästen Eli borde ha tänkt: ”Vilken mäktig Gud jag tjänar och som hör bön.” och känt gudsfruktan i sitt hjärta. Det kanske han gjorde också för en kort tid. Hanna fick sin belöning av Gud, den som gör levande och hans som dödar. Hanna tillbad HERREN och under den helige Andes kraft ber hon och visar hur hon tänkt och levt: 

1 Sam. 2:1 Hanna bad och sade: ”Mitt hjärta fröjdar sig inför HERREN, mitt horn är upphöjt genom HERREN. Min mun är vidöppen mot mina fiender, ty jag gläder mig i din frälsning. Ingen är helig som HERREN, ty ingen finns utom dig. Ingen klippa är som vår Gud. TALA INTE SÅ HÖGMODIGT, LÅT INTE FRÄCKA ORD KOMMA FRÅN ER MUN. TY HERREN ÄR EN GUD SOM VET ALLT, OCH HOS HONOM VÄGS GÄRNINGARNA. 

Hon hade fått utstå mycket förföljelse och lidande från Peninna men ändå var hon ödmjuk och god av hjärtat. Hanna hade fått uppenbarelser Eli och Peninna inte kunde se eller ta emot. Hon profeterar om uppståndelsen i Kristus och den evige konungen, om slutstriden och den eviga domen i 1 Sam 2: 

1 Sam. 2:6 HERREN dödar och gör levande, han för ner i dödsriket och upp därifrån. HERREN gör fattig och han gör rik, han ödmjukar och han upphöjer. Han reser den ringe upp ur stoftet, ur dyn lyfter han upp den fattige för att sätta honom bland furstar. Ja, han låter honom ärva härlighetens tron. Ty jordens grundpelare är HERRENS, och på dem har han byggt världen. Sina frommas fötter bevarar han, men de ogudaktiga tystas i mörkret, ty av egen kraft är ingen stark. De som strider mot HERREN blir krossade, mot dem dundrar han i himlen. HERREN dömer jordens ändar och ger makt åt sin konung. Han upphöjer sin smordes horn. 

Genom Tro Och Tålamod

Gud upphöjer den ödmjuke och bevarar den fromma. Det är precis vad han gjorde med Hanna efter hennes långa tid av förödmjukelse och lidande. Men vi vet att det är genom tro och uthållighet vi får vad utlovat är (Hebr 6:12) och att den som vill göra Herrens vilja behöver uthållighet (Hebr 10:36). 

Vad vi kan lära oss av Hanna är att uthållighet ger lön, att man övervinner det onda med det goda, att HERREN hör bön, och att uppenbarelsens Ande kommer till dem som tillber av hjärtat. 

Vad kan vi lära oss av Eli? Avfällighet visar sig ofta i att man dömer efter köttet och fördömer den som är förkrossad i Anden. Den ljumme kan inte se Guds vägar och sätter stopp för Andens verk i andra. Tålamod saknas också eftersom Andens frukt inte växer. 

Eli ville visa sig rättfärdig genom yttre gärningar men han tog aldrig itu med sina söners ondska. Han tillrättavisade och förmanade inte efter HERRENS vilja utan efter eget behag tog han itu med fel saker och fel personer. Han dömde efter det yttre, var skenhelig och falsk. 

Det här är församlingen idag. Eli är den avfällige församlingen, Peninna är världens barn och Hanna är den som ropar om rättfärdighet. Förkrosselse behöver komma över församlingen, en förkrosselse som kommer ur verklig nöd.

Share: