I 1990 publicerade Arthur White, Ellen's barnbarn, en samling ”klipp med tankar som har plockats från hennes brev, manuskript, böcker och månatliga artiklar, många av dem skrevs efter att hon fyllt 65 – de 23 åren från 1892-1915” (Märkligt nog så är hennes bok ”The Retirement Years” tillfälligt slut hos Adventist Book Centers websida. Några lokala bokhandlare kan ha den. Var snäll och ring dem.” Boken har faktiskt varit tillfälligt slut de senaste sju månaderna.)
Jes. 8:19 När de säger till er: "Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar", så svara: "Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda till råds för de levande?"
Ellen White kände till de bibliska förbuden mot spiritism, nekromanti och häxkraft. Hon visste att Bibeln förbjuder rådfrågning av de döda. I kapitlet ”Uråldrig och Modern Spiritism/Andlighet” i boken ”Patriarker och Profeter”, den förkortade versionen, tar Ellen upp berättelsen om Saul och häxan från Endor. Hon skriver, "Modern andlighet och uråldrig häxkraft – som båda har gemenskap med de döda som en grundläggande princip – är baserad på den första lögnen, med vilken Satan bedrog Eva: "Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud." 1 Mos. 3:4,5. Båda som är baserade på bedrägeri, kommer från lögnens fader.”
Gud sa: ”De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt.” Pred. 9:5,6
Ellen rådfrågar James
Boken innehåller delar av ett brev Ellen skrev till sin son Willie fem veckor efter att hennes man James dött. Hon skrev:
”För några dagar sedan vädjade jag till Herren om ljus rörande min plikt. På natten drömde jag att jag satt i vagnen, jag körde, jag satt på högra sidan. Far satt också i vagnen, han satt på min vänstra sida. Han var väldigt blek, men lugn och samlad. ”Varför Far,” utbröt jag, ”Jag är så glad att ha dig vid min sida ännu en gång! Jag har känt som om halva mig var borta. Far, jag såg dig dö; Jag såg dig begravd. Har Herren visat mig misskund och låtit dig komma tillbaka till mig, så vi kan arbeta tillsammans som vi brukade göra?”
”Han såg sorgsen ut. Han sa, ”Herren vet vad som är bäst för dig och mig. Mitt arbete var mig väldigt kärt. Vi har gjort ett misstag. Vi har tackat ja till brådskande inbjudningar från våra bröder att närvara vid viktiga möten. Vi kunde inte säga nej. Dessa möten har nött ut oss mer än vi har förstått. Våra goda bröder blev tillfreds, men de insåg inte att av dessa möten lade på oss större bördor än vad vi i vår ålder kunde bära. De kommer aldrig kunna förstå effekten på oss av denna ihärdiga påfrestning. Gud ville att de skulle bära de bördor vi har burit under så många år. Våra nerver har ständigt blivit utsatt för påfrestningar, och så har våra bröder misstolkat våra motiv och inte insett att våra bördor har försvagat våra hjärtans handlingar. Jag gjort misstag, det största är att där jag tillät mina sympatier för Guds folk ledde mig att ta på mig ett arbete som andra borde ha burit.”
”Lyssna Ellen, kallelser kommer komma som de har gjort, där de begär att du närvarar vid viktiga möten, som det alltid har varit. Men lägg saken inför Gud och svara inte även på de mest uppriktiga kallelser. Ditt liv hänge i en tråd. Du behöver lugn och vila, slippa alla upphetsande och otrevliga domäner. Vi har möjligen gjort en hel del med hjälp av våra pennor under åren, om ämnen som människor behöver att vi fått ljus över så vi kan ge vidare till dem, som andra inte haft. Således kan du fortsätta arbeta när din kraft är återställt, som den kommer bli, och du kan göra långt mer med din penna än med din röst.”
”Han såg på mig vädjande och sa, ”Du kommer väl inte ignorera mina varningar, Ellen? Vårt folk kommer inte förstå med vilken svaghet vi har arbetat för att betjäna dem genom att våra liv har varit så nära sammanflätad med framåtskridandet av vårt arbete, men Gud känner till allt. Jag ångrar att jag har känt så djupt och arbetat så oförståndigt vid nödsituationer, utan hänsyn till livets och hälsans lagar. Herren begärde inte av oss att bära så tunga bördor medan våra bröder bar så få. Vi borde ha åkt till Stilla Havet tidigare, och ha engagerat vår tid och energi åt skrivandet. Kommer du göra det nu? Kommer du, när du återhämtat krafterna, ta din penna och skriva ner allt detta vi så länge har hoppats på, och skynda långsamt? Det finns viktiga ämnen folket behöver. Prioritera detta. Du kommer behöva tala till folket, men undvik ansvaret som har tärt så på oss.”
”Nåväl,” sa jag, ”James, nu ska du för alltid stanna kvar hos mig så kommer vi arbeta tillsammans.” Han svarade ”Jag har bott för länge i Battle Creek. Jag gjort ett misstag. Ditt hjärta är ömt. Du kommer göra samma misstag jag gjort. Ditt liv ska vara till nytta för Guds verk. Åh, dessa dyrbara ämnen Herren skulle gett mig att framföra för folket, dessa värdefulla ljusets juveler!”
”Jag vaknade. Men den drömmen var så verklig. Nu kanske du förstår varför jag inte känner någon förpliktelse att framträda på generalkonferenserna. Herren har förbjudit mig. Det är tillräckligt.” - Brev 17, 1881.7
Brevet visar att, även om hon visste att hon såg James i en dröm, tog Ellen hans ord som Guds eget svar på hennes bön om ledning. ”Herren har förbjudit mig,” är hennes slutsats när hon tillkännagav sitt beslut att vägra komma till Battle Creek och generalkonferensens plikter.
Skriven av James Valentine.
Skriven av James Valentine.
Översatt av Jon-Are Pedersen.
The Holy Remnant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar