Vilken är den rätta sabbaten, lördag eller söndag? T.J. McCrossan

Vilken är den rätta sabbaten, lördag eller söndag?

By

T.J. McCrossan, B.A.B.D.

Tidigare Lärare i Grekiska vid Universitetet i Manitoba och författare av
The Bible: Its Christ and Modernism
The World’s Crisis and the Coming Christ,
Christ’s Paralyzed Church X-Rayed, etc.

Femte Upplagan

Författarens Adress
4138 Brooklyn Ave.
Seattle, Washington.

Tryckt i U. S. A.

Översättning: Jon-Are Pedersen

Kontakt: jon.are.pedersen@gmail.com

Vilken är den rätta sabbaten, lördag eller söndag?

I 2 Moseboken 20:8 har vi det fjärde budordet: ”Tänk på sabbatsdagen så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och uträtta alla dina sysslor. Men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, Sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, inte heller din son eller din dotter, din tjänare eller tjänarinna eller din boskap, och inte heller främlingen som bor hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

Nu kanske våra Sjundedags adventister säger att den dag som helgats för detta budordet var lördag, därför är lördag den rätta sabbatsdagen.

De säger också att lördagen hölls som Sabbat även efter Jesu Kristi dagar, och ända fram till år 321 A.D., när kejsare Konstantin ändrade dagen genom en lag. Några säger att det var påven som ändrade dagen. De drar därför slutsatsen och lär att ”Ty den som håller hela lagen men bryter mot detta ena bud är skyldig till allt, och därför inte vara frälst.”

Tre fakta

Innan vi fortsätter med detta ämnet låt mig bara ge uppmärksamhet till tre fakta.

(1) Bibeln erkänner tre dispensationer – Patriarkernas, Judarnas, och de kristnas – och var och en av dessa dispenationerna hade olika orsaker att hålla sabbaten.

(a) Den grundläggande orsaken för Patriarkernas Sabbat hittar vi i 2 Mos. 20:11: ”Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.”

(b) Den grundläggande orsaken till den judiska sabbaten är helt annan. Se 5 Mos. 5:12-15. Här upprepas det fjärde budordet, men inte ett enda ord sägs angående att Gud skapade världen och vilade på den sjunde dagen. Judarna skulle hålla sabbatsdagen av en helt annan orsak än patriarkerna, där vi hittar orsaken i 5 Mos. 5:15 ”Kom ihåg att du var en slav i Egyptens land, och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har HERREN, din Gud, befallt dig att hålla sabbatsdagen.”

I en liten pamflett kallad ”Vem ändrade sabbaten?” säger vår Adventistvänner:

”Sabbaten involverar en historisk händelse, och kan därför inte ändras, för historiens faktum tillåter ingen ändring. Som en illustration: den 4de juli, 1776, var vår nations födelsedag, Independence Day, som den kallas. Detta är historisk fakta. Likadant är det med en persons födelsedag. Kan en födelsedag ändras från den dag på vilken den inträffade? Uppenbarligen inte. Den kommer för alltid vara sant att Självständighetsförklaringen undertecknades den 4^de juli 1776, alltså kan ingenting ändra det till något annat datum. Samma gäller för sabbaten. Sabbat betyder vila. Herrens Sabbat är Herrens vilodag. 'på sjunde dagen vilade han.' Kan det därför vara sant att han vilade på den första dagen eller någon annan av veckans dagar? Nej, sannerligen inte! Därför, när det fjärde budordet säger att den sjunde dagen är Herren din Guds Sabbat, så proklameras ett oföränderligt och evigt faktum: alltså blir att kalla den första dagen eller söndagen för Sabbat eller Herrens vilodag, att säga något som inte är sant.”

Detta resonemang låter bra, och har utan tvekan gett dem många konvertiter; men Guds ord raserar fullständigt detta falska argument i 5 Mos. 5:15, där judarna får höra att de måste hålla sabbaten för att minnas – inte Guds vilodag – deras egen befrielse från Egypten. 5 Mos. 5:15 ”Kom ihåg att du var en slav i Egyptens land, och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm. Därför har HERREN, din Gud, befallt dig att hålla sabbatsdagen.”

Detta bevisar uteslutande att det grundläggande argumentet för att hålla sabbaten var föränderligt, och inte fast fixerat eller ej justerbart. Om våra Adventistvänner hade konsulterat Encyklopedin Britannica under ”Kalender” och ”Sabbat” skulle de finna att den egyptiska veckan började på lördag. Judarna hade varit där i fyra hundra år; och hela tiden hade lördagen varit den första dagen i veckan, och inte deras sjunde dag. Historikern Dio Cassius, berättar, ”Vid deras flykt från Egypten gjorde judarna lördagen till den sista dagen i veckan, på grund av deras hat mot de egyptiska förtryckarna.” Hur dåraktigt det då blir att försöka få oss att tro att judarnas Sabbat alltid hölls på en lördag.

(c) Nu kommer vi till den kristna dispensationen, efter att Kristus fullbordat Sitt försoningsverk och fullgjort hela lagen. Den grundläggande orsaken för att hålla den kristna sabbaten finns tydligt beskriven i Hebreerbrevet 4:9-10 ”Därför återstår en sabbatsvila för Guds folk.” I marginalen (engelska Bibeln) ”Att hålla Sabbat.” Det Grekiska Ordet för vila är ”sabbatimos.” Robert Young, i sitt fantastiska verk, översätter det till: ”Det finns därför en sabbatsvila för Guds folk, för Den som har gått in Hans vila (Jesus), Han vilade också från sina verk såsom Gud vilade från Sina.”

Om nu den fullbordade Skapelsen var var den grundläggande orsaken varför Patriarkerna skulle hålla sabbaten; och befrielsen ur Egypten den grundläggande orsaken varför judarna skulle hålla den; varför skulle då inte uppståndelsen av vår Herre Jesus Kristus vara den grundläggande orsaken till att vi ska hålla sabbaten, eftersom själva vår frälsning är beroende av den? 1 Kor. 15:14 ”Om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro är också meningslös.”

(2) För det andra, lägg märket till att sabbatsbudet som gavs vid Horeb gavs till det judiska folket, och inte till hedningarna.

5 Mos. 5:3 ”Det var inte med våra fäder HERREN slöt detta förbund, utan med oss själva som står här i dag, oss alla som nu lever.” eller som Robert Young översätter det: ”utan med oss, vi – dessa här idag.” 2 Mos. 31:12-17 säger tydligt att sabbatsbudet var enbart för juden. Här upprepas det fjärde budet: sedan läser vi i den sextonde och sjuttonde versen, ”Israels barn (inte hedningarna) skall hålla sabbaten och fira den släkte efter släkte som ett evigt förbund. (17) Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn...” Detta utesluter hednafolken. Hes. 20:12 och 20 tar fram samma stora sanning: ”Jag gav dem (judarna) också mina Sabbater som ett tecken mellan mig och dem, för att de skulle inse att jag är HERREN som helgar dem.” Paulus visar oss att hedningarna som inte hade lagen inte heller kommer att dömas efter lagen. Rom. 2:14, ”För när hedningarna som inte har lagen, av naturen gör vad lagen säger, då är de sin egen lag trots att de inte har lagen.”

Det hebreiska ordet för hedningar (”Goiim”) avslöjar det faktum att lagen inte var given till dem. Detta ordet uttrycker ”de nationer som inte hade mottagit Guds lag.”

(3) För det tredje, lägg märke till att judarna hade en fastställd kalender; för när de kom ut ur Egypten tog de med sig den egyptiska kalendern, men med två ändringar:

(a) Gud befallde dem att göra den sjunde egyptiska månaden (Nisan¹) till deras första månad, därför att under den månaden kom de ut ur Egypten. 2 Mos. 13:3-4 ”Mose sade till folket: "Kom ihåg den här dagen då ni drog ut ur Egypten,... Den här dagen i månaden Nisan drar ni ut.” Sedan i 2 Mos. 12:1-2 ”HERREN sade till Mose och Aron i Egyptens land: "Denna månad (Nisan) skall vara den främsta hos er. Den skall hos er vara den första av årets månader.”

(b) Den andra ändringen är den vi redan har nämnts av Dio Cassius. De gjorde lördagen till sista dagen av veckan i stället för den första, på grund av sitt hat mot egyptierna.

Nu vet vi att den egyptiska kalendern bestod av tolv månader på trettio dagar var. Låt mig citera från Encyklopedin Britannica, Vol. 4 under ”Kalender”:

”Bland de gamla egyptierna bestod månaderna genomgående av trettio dagar; och för att utgöra ett helt år behövde de lägga till fem dagar på slutet, de så kallade kompletterande dagarna.”

Ja, judarna hade en fastställd kalender. Eftersom detta är sant – och ingen Sjundedags Adventist kan framgångsrikt bemöta det – anser jag att jag tydligt kan bevisa för er att lördagen omöjligen kunde vara Gamla Testamentets sabbatsdag. Judarna arbetade sex dagar och höll den sjunde, oavsett vilken dag den sjunde råkade vara. Men på grund av vissa fastställda datum kunde de inte alltid rätta sig efter detta.

Fastställda datum

Orsaker till att jag vet att lördagen inte kunde ha varit den judiska sabbatsdagen.

(I) Därför att de hade många fastställda Sabbater som varje år inföll på ett fastställt datum, precis som julafton och den 4^de juli inträffar på fastställda datum.

Den femtonde Nisan (den första månaden) skulle varje år vara en Sabbat. 3 Mos. 23:6-7 och 11 ”Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds högtid. ... (7) På den första dagen (av högtiden) skall ni hålla en helig sammankomst. Ni skall då inte utföra något arbete.” Sedan läser vi i den elfte versen: ”Dagen efter sabbaten (morgonen efter den femtonde dagen i Nisan) skall prästen vifta den (kärven från förstlingen av skörden).” Då är den femtonde dagen av Nisan, varje år, en fastställd Sabbat; och i så fall, måste också den förste, och den åttonde Nisan varje år ha varit fastställda Sabbater.

(b) Också måste de sju följande sabbaterna som följde den femtonde Nisan (första månaden) ha varit fastställda Sabbater.

3 Mos. 23:15-16 ”Sedan skall ni räkna sju hela Sabbater från dagen efter sabbaten (sextonde Nisan), från den dag då ni bar fram viftofferskärven. (16) Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt HERREN.”

Från den sextonde Nisan skulle de räkna sju Sabbater; och sen den femtionde dagen, dagen efter den sjunde Sabbaten, skulle vara Pingstdagen. Eftersom den här Sabbaten (den femtonde Nisan, i den första månaden) var ett fastställt datum, måste också de sju följande sabbaterna ha varit fastställda med datum, och skulle komma på följande dagar: 22^de, 29^de Nisan, 6^e, 13^de, 20^de, 27^de Ijar² och 4^de Sivan.

(c) Och den första dagen i den Sjunde månaden (Tishri) måste då varje år vara en Sabbat.

3 Mos. 23:24 ”Säg till Israels barn: I sjunde månaden, på första dagen i månaden, skall ni hålla sabbatsvila, en minneshögtid med basunklang, en helig sammankomst. (25) Inget arbete skall ni då utföra, och ni skall offra eldsoffer åt HERREN.”

(d) Återigen måste den femtonde och den tjugoandre dagen i den Sjunde månaden ha varit en Sabbat.

3 Mos. 23:39 ”Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när ni inbärgat landets skörd, skall ni fira HERRENS högtid i sju dagar. På första dagen (det är på den första dagen i högtiden, nämligen den femtonde dagen i den Sjunde månaden) är sabbatsvila, och på åttonde dagen (av högtiden, nämligen den tjugoandre) är också sabbatsvila.”

Om den förste, femtonde och den tjugoandre i den Sjunde månaden var Sabbater fastställda genom datum varje år, då blir det följaktligen så att den förste, åttonde, femtonde, tjugoandre, och tjugonionde dagen i den Sjunde månaden alltid var vanliga Sabbater (inte ceremoniella Sabbater) med sex hela dagar mellan, var och en föll på vissa fastställda dagar varje år, på samma sätt som julafton och Frihetsdagen³ måste infalla på vissa dagar. Detta betyder att vart sjunde år föll var och en av dem på varenda dag av veckan.

Nu säger ledarna för våra Adventistvänner att dessa vanliga fastställda Sabbater var ceremoniella Sabbater, och de menar med det, Sabbater som stoppades in mellan de vanliga sabbaterna. För att bevisa detta citerar de 3 Mos. 23:37-38 ”Detta är HERRENS högtider. Ni skall utlysa dem som heliga sammankomster, då ni skall offra eldsoffer åt HERREN, brännoffer och matoffer, slaktoffer och drickoffer, varje dag de för den dagen bestämda offren. (38) Detta förutom HERRENS Sabbater och förutom era övriga gåvor och alla era löftesoffer och alla era frivilliga offer, som ni ger åt HERREN.” De vill att deras anhängare ska tro att alla dessa Sabbater med fastställda datum var extra Sabbater ”Detta förutom HERRENS Sabbater.” Men, om vi studerar 3 Mos. 23:36-38 i ljuset av 4 Mos. 28 och 29, ser vi att Gud ålägger judarna att de måste offra åt Honom alla dessa särskilda högtidsoffer, i tillägg till sabbatsoffren som nämns i 4 Mos. 28:9 och 10 ”På sabbatsdagen skall du offra två felfria årsgamla lamm och två tiondels efa fint mjöl blandat med olja som matoffer, med tillhörande drickoffer. (10) Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras varje Sabbat utöver det dagliga brännoffret, med tillhörande drickoffer.” Därför pekar ordet ”utöver” på tilläggsoffren, och inte på extra Sabbater.

Förberedelsedagen

Ett faktum fullständigt krossar detta falska argument, att alla dessa fastställda Sabbater var extra Sabbater, är nämligen det faktum att den sabbaten Kristus var i graven (vilket råkade infalla just det året på en lördag, och för evigt har graverat lördagen som den judiska sabbaten sedan dess) var den femtonde Nisan (den första månaden). Hur kan vi veta det? Därför att det var dagen efter förberedelsedagen.

Mark. 15:42 ”Då det nu hade blivit kväll, eftersom det var förberedelsedag, som är dagen före sabbaten,”

Lukas 23:54 ”Och det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja.”

Nu bevisar 2 Mos. 12:2-13 för oss att förberedelsedagen alltid var den fjortonde i den första månaden. Således var den sabbaten Kristus låg i graven, som alla adventister erkänner som en vanlig Sabbat, den femtonde i den första månaden (Nisan), precis samma Sabbat som det talas om i 3 Mos. 23:6, men som våra Adventistvänner säger var en extra eller en ceremoniell Sabbat. Då den femtonde Nisan var en vanlig Sabbat, med ett fastställt datum varje år, så måste självklart den förste och den åttonde också vara fastställda Sabbater varje år, och de de sju sabbaterna som följde efter den femtonde skulle också var fastställt genom samma datum. Varför?

3 Mos. 23:15 och 16 ”Sedan skall ni räkna sju hela Sabbater från dagen efter sabbaten (den sextonde Nisan), från den dag då ni bar fram viftofferskärven. (16) Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt HERREN.”

Ja, den femtonde i den första månaden har bevisats i Nya Testamentet vara en vanlig Sabbat med ett fast datum, och således är det också logiskt att den förste, åttonde, femtonde, tjugoandre och tjugonionde Nisan; den sjätte, trettonde, tjugonde, och tjugosjunde Ijar; den fjärde Sivan också skulle vara vanliga Sabbater som varje år inföll på fasta datum. Eftersom detta är sant, kunde de bara infalla på en lördag, en gång vart sjunde år. (Om någon läsare önskar mer information kring detta argumentet, läs Gable's utmärkta bok, ”Söndagen, Guds Sanna Sabbat.”)

Ceremoniella Sabbater

Men vad är ceremoniella Sabbater? I 3 Mos. 23:27 och 32 har vi en ceremoniell Sabbat som faller mellan två Sabbater ”Och HERREN talade till Mose. Han sade: (27)  Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen. Då skall ni hålla en helig sammankomst, och ni skall fasta och offra eldsoffer åt HERREN. (32) En vilosabbat skall den vara för er, och ni skall då fasta. På kvällen den nionde dagen i månaden skall ni hålla denna sabbatsvila, från kväll till kväll.” Nu har vi sett att den förste, åttonde, femtonde, och den tjugoandre dagen i den sjunde månaden var fastställda Sabbater, så Försoningsdagen⁴ på den tionde skulle då bli en extra Sabbat, eller en ceremoniell Sabbat.

I tillägg så var Pingst en extra Sabbat med ett fastställt datum.

2 Mos. 23:15-16 och 21 ”Sedan skall ni räkna sju hela Sabbater från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram viftofferskärven. (16) Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt HERREN. (21) Och på just den dagen skall ni utlysa en helig sammankomst, som ni skall hålla. Inget arbete skall ni då utföra.”

Det betyder det skulle vara en Sabbat, en extra Sabbat lik ”Försoningsdagen.”

Med dessa femton vanliga Sabbater med fastställda datum varje år, hur kan då lördagen ha varit Gamla Testamentets Sabbat? Detta är fullständigt omöjligt. Precis som julafton och Frihetsdagen, skulle dessa infalla på en veckodag minst en gång på sju år.

Fastställda arbetsdagar

(2) Återigen, jag vet att min position är korrekt därför att det var vissa fastställda arbetsdagar som aldrig kunde vara sabbater, dock måste alla dessa arbetsdagar vart sjunde år ha infallit på en lördag. Till exempel:

(a) Den tionde dagen i den första månaden var en arbetsdag.

2 Mos. 12:3-5 ”På tionde dagen i denna månad skall varje familjefar ta sig ett lamm, så att varje hushåll får ett lamm. (5) Ett felfritt, årsgammalt lamm av hankön skall ni välja ut och ta det antingen från fåren eller getterna.”

Ett arbete (som inte tillåts på sabbatsdagen) måste göras på den tionde dagen.

(b) Då var den fjortonde dagen i den första månaden (dagen före den fastställda sabbaten på den femtonde) en förberedelsedag.

2 Mos. 12:6-8 ”Ni skall förvara det (syftar på lammet eller geten de utvalt) till den fjortonde dagen i denna månad. Då skall hela Israels församlade menighet slakta det i skymningen. (7) Och man skall ta av blodet och stryka det på båda dörrposterna och på övre dörrträet i husen där man äter det.”

De skulle sedan steka och äta det. Den fjortonde dagen i den första månaden (Nisan) var dagen då de skulle städa hemmet och slakta djuren, och kunde därför inte vara en Sabbat: dock, om lördag var en fastställd sabbat i Gamla Testamentet, skulle den här arbetsdagen infalla på en lördag vart sjunde år, trots Guds motsatta befallning.

(c) Således kunde den sextonde Nisan aldrig varit en sabbat, därför att den var fastställt på Guds befallning, som den dag då skörden började.

5 Mos. 16:9 ”Du skall räkna sju veckor. Från det att man börjar skära säden skall du räkna de sju veckorna.”

Pingstdagen

För att hitta Pingstdagen började de räkna från den dagen de skulle börja skörda vetet. I 3 Mos. 23:15 läser vi ”Sedan skall ni räkna sju hela sabbater från dagen efter sabbaten (den fastställda sabbaten på den femtonde Nisan), från den dag då ni bar fram viftofferskärven.” Således började judarnas skördetid alltid på den sextonde Nisan (första månaden), och därför kan den dagen aldrig ha varit en sabbat. Men om lördag var en vanlig sabbat i Gamla Testamentet måste skördedagen ha varit en vanlig Sabbat minst en gång vart sjunde år.

Eftersom dessa var vanliga Sabbater och vanliga arbetsdagar, fastställda att infalla på samma datum varje år, vet jag att lördagen inte var Gamla Testamentets Sabbat. Precis som julafton infaller på varje dag i veckan vart sjunde år, så måste Gamla Testamentets sabbat ha infallit på varje dag i veckan vart sjunde år; och denna position kan inte bemötas framgångsrikt.

Profeternas argument

(II) Och låt oss nu undersöka detta argument från profetiorna. (a) I Ps. 118:22-24 var det förutsagt att uppståndelsedagen skulle bli en dag av glädje och jubel: ”Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. (23) HERREN har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon. (24) Detta är den dag som HERREN har gjort, låt oss på den jubla och vara glada!” Gå nu till Matt. 21:42 och 43 och där hittar du Kristus som citerar just dessa ord i samband med hans förkastelse och korsfästelse. Han säger ”Har ni aldrig läst i Skrifterna: Den sten som byggnadsarbetarna förkastade, den har blivit en hörnsten. Av Herren har detta blivit gjort, och det är underbart i våra ögon. Därför säger jag er, att Guds rike ska tas från er (avser templet, deras sakrament och deras sabbater) och ges åt ett folk som bär dess frukt.” Här säger Petrus att Kristus var denna förkastade sten.

Apg. 4:11 ”Han är stenen som förkastades av er, byggnadsarbetare, men som har blivit huvudhörnstenen.”

Men hur blev denne förkastade, korsfäste Kristus huvudhörnstenen? Genom sin uppståndelse.

Apg. 4:10 ”...så ska ni alla och hela Israels folk veta, att det är genom Jesu Kristi, nasaréns namn, vilken ni korsfäste, men som Gud har uppväckt från de döda, genom honom står den här mannen frisk framför er.”

Så, i ljuset av dessa fakta, måste dagen som profeterats om i Ps. 118:24 ”Detta är den dag som HERREN har gjort, låt oss på den jubla och vara glada!” syfta till uppståndelsedagen. Det finns ingen annan möjlig förklaring.

(b) I Jes. 1:13 läser vi ”Bär inte längre fram meningslösa matoffer. Röken av dem är avskyvärd för mig. Jag står inte ut med nymånader, sabbater och utlysta fester - ondska tillsammans med högtidsförsamlingar.”

(c) Sedan förutsäger Jeremia att Gud ska instifta ett nytt förbund med sitt folk.

Jeremia 31:31-34 ”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, (32) inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land - det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre - säger HERREN. (33) Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.”

(d) Sedan i Hosea 2:11 är det förutsagt att Gud ska avskaffa den judiska sabbaten helt och hållet ”Jag skall göra slut på all hennes fröjd, på hennes fester, nymånader och sabbater och på alla hennes högtider.”

Nya Testamentet lär tydligt att dessa profetior fullbordades genom Jesus Kristus och hans uppståndelse. I Kol. 2:14 får vi höra att Kristus ”utplånade den handskrift som genom sina stadgar vittnade emot oss, och han tog bort den genom att spika fast den på korset.” Dessa stadgar inkluderade den judiska Sabbaten, för Hosea förutsade att dem måste upphöra. I Hebr. 8:8-12 har vi hela profetian från Jer. 31:31-34 rörande det nya förbundet, ett komplett citat, och sedan i vers 13 läser vi ”När han säger: ett nytt förbund, har han förklarat det första föråldrat. Men det som är föråldrat och gammalt är nära att försvinna.” Återigen läser vi i Ef. 2:15 ”då han i sitt kött tog bort fiendskapen, nämligen lagen med dess bud och föreskrifter.” 5 Moseboken är föreskrifternas bok, och i 5 Mos. 5:12-15 har vi det fjärde budordet: därför är det fjärde budordet avskaffat i Kristus. I Romarbrevet 10:4 läser vi ”För Kristus är lagens ände, till rättfärdighet för var och en som tror.” Här säger Grekiskan ”telos gar nomous Christos.” Ordet ”telos” betyder det uppnådda målet, slutförandet eller fullbordandet av något. Det betyder att Kristus således, enligt Paulus, fullständigt fullbordade lagen och satte stopp för den. Han visar det med all tydlighet i tre mäktiga passager.

(a) 2 Kor. 3:7-11 ”Om nu dödens tjänst, som med bokstäver var inristat på stenar, hade en sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för hans ansiktes härlighets skull, men som snart försvann, (8) hur mycket större härlighet ska då inte Andens tjänst ha? (11) För om det som försvinner hade härlighet, hur mycket större härlighet har då inte det som består.”

(b) Läs Rom. 7:4 och 6 ”Så har också ni, mina bröder, genom Kristi kropp dödats från lagen, för att ni ska tillhöra en annan, honom som är uppstånden från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. (6) Men nu är vi befriade från lagen, döda från (här menas lagen) det som höll oss fångna.”

Uttrycket ”från lagen” är ”apo tou momou” Men våra Adventistvänner säger att lagen här inte syftar på de tio budorden, och dem erkänner att, om så var fallet, skulle de vara utan ursäkt. Nu säger Paulus till oss helt tydligt att det syftar på de tio budorden. Läs vers sju. Rom. 7:7 ”Vad ska vi då säga? Är lagen synd? Nej, inte alls! Men synden skulle jag inte ha känt till, om inte genom lagen. För jag hade inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär.” Vad lagen sa, ”Du ska inte ha begär”? (Varför, det tionde budordet.) Så denna lag (från vilken Paulus säger vi är befriade från, i den sjätte versen) betyder helt visst de tio budorden, och ingen grekisk lärd kan möjligen bemöta detta argument, eftersom ordet just för lag används både i den sjätte och sjunde versen, nämligen ”nomos.”

(c) Läs igen Kol. 2:16 ”Låt därför ingen döma er i fråga om mat eller dryck, eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat, (17) som är en skugga av det som skulle komma, Kristi kropp.” Se på detta uttrycket ”Låt därför ingen döma er i fråga om sabbat.” Ordet för döma är ”krineto,” och betyder att döma eller utdöma ett straff över. Ordet för Sabbat är ”ton sabbaton,” ett ord som alltid används för att uttrycka en vanlig judisk sabbat. Därför gör Paulus en kraftig deklaration att ingen måste utdöma straff över någon för att inte hålla den gamla judiska sabbaten, som har blivit avskaffat genom Jesu Kristi uppståndelse.

(d) Slå sedan upp nästa mäktiga passage i Matt. 28:1 ”Mot slutet av sabbaten, i gryningen på första dagen i veckan, kom Maria Magdalena.” etc. Låt oss se på Grekiskan här: ”Opse de sabbatan ote epiphoskouse eis miam sabbaton.” Bokstavligen översatt skulle det läsas ”Mot slutet av sabbaterna, i gryningen, eller när gryningen började, mot den första dagen (emrean, understood) av sabbaterna, kom Maria Magdalena.” etc.

För att hitta den exakta betydelsen av Grekiska ord som uttrycks av judar, behöver vi undersöka Septuaginta (gamla testamentet översatt till Grekiska runt år 280 f.Kr. av sjuttio hebreiska skriftlärda, som kunde tala både Grekiska och hebreiska). Hittar vi ordet ”Sabbata” (genitivet är sabbatan) användas någon annanstans i Septuaginta där det uttrycker ”vecka”? Nej, inte en enda gång. Undersök Daniel 9:24 till exempel ”Sjuttio veckor (ebdomkonta ebdomades) är bestämda över ditt folk.” Sen Daniel 9:25 ”den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor (ebdomades epta)”, och Daniel 9:27 ”Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka (ebdomas mia).” 

Jag har gått igenom hela min Septuaginta och det finns inte ett enda ställe där dessa hedervärda Grekiskt skriftlärda har översatt ordet ”Sabbaton” eller ”Sabbata till ”vecka” eller ”veckor” Ordet för vecka är alltid ”ebdomas,” medan ordet för Sabbat alltid är ”sabbaton,” och för Sabbater ”sabbata.” Detta är den korrekta betydelsen av ”sabbata” också i det Nya Testamentet.

I hanteringen av det Grekiska ordet ”sabbata” (Sabbater) plural för ”sabbaton” (Sabbat), dativ kasus är ”sabbasin” (till eller för eller på sabbater), och ackusativ kasus är ”Sabbata”, den precisa formen för nominativ kasus; men oavsett vilken kasus det än är så är det precis samma ord och betyder alltid ”Sabbater.” Låt mig bevisa mitt påstående.

(a) Matt. 12:5 ”Har ni inte läst i lagen, att på sabbaten (eng. Sabbath days) bryter prästerna sabbaten i templet...” Det Grekiska uttrycket för ”På Sabbatsdagarna” är ”tois sabbasin” - dativ kasus av sabbata – precis samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(b) Matt. 12:10 ”...frågade de honom och sa: Är det tillåtet att bota på sabbaten (eng. Sabbath days)?” Återigen är det Grekiska uttrycket för ”på sabbatsdagarna” ”tois sabbasin,” precis samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(c) Mark. 3:4 ”Och han sa till dem: Är det tillåtet på sabbaten (eng. Sabbath days) att göra gott eller att göra ont?” Här är också uttrycket ”på sabbatsdagarna” ”tois sabbasin,” dativ kasus av sabbata, precis samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(d) Lukas 4:31 ”Så kom han ner till Kapernaum, en stad i Galileen, och där undervisade han folket på sabbatsdagarna.” Återigen samma uttryck, ”på sabbatsdagarna,” ”en tois sabbasin,” dativ kasus av sabbata, samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(e) Lukas 6:2 ”Då sa några av fariseerna till dem: Varför gör ni det som inte är tillåtet att göra på sabbatsdagarna?” Återigen samma uttryck, ”på sabbatsdagarna,” ”en tois sabbasin,” dativ kasus av sabbata, samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(f) Lukas 6:9 ”Är det tillåtet på sabbatsdagarna att göra gott eller att göra ont?” Återigen samma uttryck, ”på sabbatsdagarna,” ”en tois sabbasin,” dativ kasus av sabbata, samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(g) Apg. 13:14 ”Och på sabbatsdagen gick de in i synagogan och satte sig.” Grekiskan här är “elthontes eis ten synagogen te emara ton sabbaton,” som bokstavligt översatt säger: ”Hade gått in i synagogan på sabbatsdagarna,” etc. Här har vi genitiv kasus av sabbata, precis samma ord och precis samma kasus som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(h) Apg. 17:2 ”Och i sin vana trogen gick Paulus in till dem, och under tre sabbater talade han till dem ur Skrifterna.” Det Grekiska uttrycket för ”tre sabbater” är ”epi sabbata tria.” Sabbata är här ackusativ kasus, men precis samma ord som används båda gångerna i Matt. 28:1.

(i) Apg. 16:13 ”Och på sabbatsdagen gick vi ut ur staden längs med en flod.” Alla Sjundedags Adventister erkänner att Sabbat här betyder en vanlig judisk sabbat, men titta på det Grekiska uttrycket för ”på sabbaten.” Det är ”te emera ton sabbaton;” och bokstavligt översatt läser vi ”på dagen för sabbaterna” – precis samma ord och precis samma kasus av det ord som förekommer på två ställen i Matt. 28:1.

(j) Läs Kol. 2:16 igen ”Låt därför ingen döma er i fråga om mat eller dryck,... eller ifråga om sabbat (eng. Sabbath days)”. Undersök Grekiskan här också. Det är ”en mereis sabbaton”, och betyder bokstavligen ”i fråga om sabbaterna”. Det råder inget tvivel om att i Septuaginta (Grekiska Gamla Testamentet) och i det Grekiska Nya Testamentet, är den grundläggande betydelsen av ordet ”sabbata” är ”sabbater”, och inte vecka.

Med dessa dokumenterade fakta framför oss rörande betydelsen av ”sabbata”, låt oss återigen läsa Matt. 28:1 ”Mot slutet av sabbaterna (sabbaton), mot gryningen på den första dagen på sabbaterna (sabbaton) – precis samma ord som används för vanliga sabbater i Apg. 13:14 och Apg. 16:13, och Kol. 2:16, för att inte nämna alla andra nyss citerade passager – kom Maria Magdalena.” etc.

Robert Young, författaren av ”Young's Concordance” och en av de skickligaste grekisk och hebreisk skriftlärda från förra århundradet, översätter den versen som jag har gjort i sin ”Bible Translations”.

I Hosea 2:11 förutsade Gud ”Jag skall göra slut på hennes sabbater.” och här i Matt. 28:1 har vi en bokstavlig uppfyllelse av den profetian ”Mot slutet av sabbaterna (de gamla judiska sabbaterna), mot gryningen på första sabbatsdagen (i betydelsen: den första kristna sabbaten) kom Maria Magdalena.”

Nya Testamentet Och Söndagen

(III) Och nu vill jag visa för dig att Nya Testamentet alltid kallar den första dagen, söndagen, för sabbat.

(a) Matt. 28:1 ”Mot slutet av sabbaten, i gryningen på första dagen i veckan, kom Maria Magdalena.” etc. Men här, som jag har visat, den första dagen i veckan - ”Eis mian (emeran) sabbaton” - är bokstavligen ”På första sabbatsdagen”.

(b) Söndag, eller den första dagen, nämns också i Mark. 16:2 ”Och mycket tidigt på första dagen i veckan,” etc. Men här skapar den Grekiska konstruktionen kaos för våra Adventistvänner, för det är precis samma ord som i Apg. 13:14 och Apg. 16:13 där de alla är överens att ordet ”sabbaton” betyder helt vanliga sabbater. Nu ska vi jämför dessa passager:

Apg. 13:14 “Te emera ton sabbaton” - på sabbatsdagarna.

Apg. 16:13 “Te emera ton sabbaton” - på sabbatsdagarna.

Mark. 16:2 “Te mia emera ton sabbaton” - på den förste av sabbatsdagarna.

Om våra Adventistvänner hade tillgång till en skicklig grekiskt skriftlärd – vilket de inte har – skulle den här jämförelsen ensam övertyga dem om deras svaga grund. Om “Te mia emera ton sabbaton” betyder ”på sabbatsdagen” eller ”på första sabbatsdagen” i Apg. 13:14 och Apg. 1:13, då måste “Te mia emera ton sabbaton” i Mark. 16:2 betyda ”på den första av sabbatsdagarna” eller ”på första sabbatsdagen”.

(c) Söndag, eller den första dagen, omnämns också i Mark. 16:9 ”När han hade uppstått tidigt på den första dagen i veckan,” etc. Här har vi samma Grekiska konstruktion, men med ett annat ord för första, ”Prote emera sabbaton,”vilket bokstavligt betyder ”på den första dagen av sabbaterna.”

(d) I Lukas 24:1, kallas söndagen, eller den första dagen för sabbat ”Men på första dagen i veckan,” etc. Återigen samma ord för sabbat och precis samma Grekiska konstruktion som används i Apg. 13:14 och Apg. 16:13, där våra Adventistvänner medger att ”Te emera ton sabbaton” (på sabbatsdagarna) definitivt betyder Sabbatsdagen.

Låt mig igen jämföra dessa passager så att alla, vare sig grekiskt skolade eller inte, kan se den enorma kraften i dessa argument.

Apg. 13:14 “Te emera ton sabbaton” på sabbatsdagarna eller på sabbatsdagen.

Apg. 16:13 “Te emera ton sabbaton” på sabbatsdagarna eller på sabbatsdagen.

Luk. 24:1 “Te emera ton sabbaton” på sabbatsdagarna eller på sabbatsdagen.

Ordet ”emera” (dag) finns inte i den Grekiska texten i Lukas 24:1, men alla Grekiskalärare vet att det måste läggas till för att förklara genus, numerus, och kasus för ”mia⁵” (första).

Om nu ”Te emera ton sabbaton” faktiskt betyder ”på sabbatsdagarna” eller ”på sabbatsdagen” i Apg. 13:14 och Apg. 16:13, då måste ”te mia emerea ton sabbaton” i Lukas 24:1 betyda ”på den första av sabbaterna” eller ”på första sabbatsdagen” och jag utmanar vilken grekiskt skriftlärd som helst att framgångsrikt bestrida det argumentet. Det går inte.

(e) Så, i Johannes 20:1, är söndagen, eller den första dagen, ännu en gång kallad den första av sabbatsdagarna - ”te mia (emera) ton sabbaton”. Precis samma ord, och precis samma konstruktion används här som i Apg. 13:14 och Apg. 16:13.

(f) Samma gäller för Johannes 20:19. Ännu en gång kallas söndagen, eller den första dagen, Sabbat - ”te mia (emera) ton sabbaton”, eller ”på den första sabbatsdagen”. Återigen, låt mig påminna er att våra Adventistvänner medger att i alla följande passager betyder ”sabbaton” verkligen ”Sabbaterna”, och inte ”vecka”.

(1) I Kol. 2:16 ”en merei sabbaton” betyder bokstavligen ”i fråga om sabbaterna”.

(2) I Apg. 13:14 ”Te emra ton sabbaton” betyder bokstavligen ”på dagen för sabbaterna”, eller ”på sabbatsdagen”.

(3) I Apg. 16:13 ”Te emera ton sabbaton” betyder bokstavligen ”på dagen för sabbaterna” eller ”på sabbatsdagen”.

I Johannes 20:19 kallas söndagen ”te mia (emera) ton sabbaton”, vilket, i ljuset av Kol. 2:16, Apg. 13:14 och Apg. 16:13 också behöver översättas ”första dagen av sabbaterna”, eller ”den första sabbatsdagen”. Att översätta Apg. 13:14 ”på första dagen i veckan gick de in i synagogan och satte sig.” vore absurt. Att översätta Apg. 16:13 ”På den första dagen i veckan gick vi ut ur staden” vore befängt. Att översätta Kol. 2:16 ”Låt därför inge döma er i fråga om första dagen i veckan” blir rena rama dårskapen. Så varför översätta Johannes 20:19 ”Senare samma dag, på kvällen, den första dagen i veckan” när Grekiska tydligt säger ”på den första av sabbatsdagarna – Te mia (emera) ton sabbaton?” Det kan bara finnas en förklaring till ett sådant misstag; att översättarna ansåg att det inte skulle göra någon skillnad, eftersom den första dagen i veckan var erkänt som sabbatsdag i hela världen.

(g) I Apg. 20:7 kallar Paulus söndagen för sabbat ”Och på första dagen i veckan, då lärjungarna hade kommit tillsammans för att bryta bröd,” etc. Här säger Grekiskan ”en te mia (emera) ton sabbaton”, eller ”på den första av sabbatsdagarna.”

(h) Sedan i 1 Kor. 16:2, den enda dagen i Nya Testamentet där söndagen kallas den första dagen, läser vi ”kata mian (emeran) sabbbaton” eller ”på första sabbatsdagen”. Etc.

Om nu lärjungarna inte ville vi skulle hålla söndagen som den rätta Sabbaten, skulle de med största sannolikhet använt det vanliga Grekiska uttrycket för ”första dagen i veckan”, som antingen skulle vara ”Prote emera tes ebdomados” eller ”emerea mia tes ebdomados”. Båda dessa uttryck skulle betyda ”på första dagen i veckan” och då skulle det inte rått något missförstånd: men ”prote (emera) sabbaton”, och ”emera mia ton sabbaton” kan bara betyda ”på den första dagen av sabbaterna”. Eller ”på den första sabbatsdagen”, och ingen grekiskt lärd kan framgångsrikt bemöta detta påstående vare sig från Grekiskan i Septuaginta eller från klassisk Grekiska.

Varför just söndag?

(IV) Låt oss nu se hur Nya Testamentet ärar söndagen över alla andra dagar.

(a) Kristus uppstod på den dagen (Lukas 24:1-6).

(b) Kristus uppenbarade sig för lärjungarna i det övre rummet på den dagen (Lukas 24:36).

(c) Den Helige Ande steg ner på söndagen. Hur vet vi detta? Lukas 23:54 ger oss en ledtråd: ”Och det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja”.

Förberedelsedagen var alltid den fjortonde dagen i den förste månaden (Nisan), så den sabbat Kristus var i graven var den femtonde dagen i den förste månaden. Den här speciella Sabbaten inföll händelsevis på en lördag, för nästa dag, den sextonde var den första dagen. Låt oss läsa 3 Mos. 23:15-16 som visar oss hur vi ska komma fram till Pingstdagen. Du räknar sju hela sabbater från den sextonde i den förste månaden (Nisan), dagen efter sabbaten den femtonde i den förste månaden, som här såklart var en söndag. Räkna nu dessa sju sabbater från söndagen den sextonde Nisan, och de kommer infalla som följer:

Lördagen den 22de och 29de Nisan.

Lördagen den 6^e, 13^de, 20^de och 27^de Ijar. Och lördagen den 4^de Sivan. Därför var pingstdagen, när den Helige Ande utgöts över lärjungarna, söndagen den 5^te Sivan.

(d) Upp. 1:10 säger att Johannes fick den makalösa uppenbarelsen på söndagen som han kallar Herrens Dag.

(e) Se sedan hur Paulus ärade söndagen. I 1 Kor. 16:2 säger han ”på första veckodagen lägger var och en undan hemma hos sig det han har lyckats samla ihop”.

Undersök sedan Apg. 20:6 och 7 som visar med största säkerhet att Paulus och den tidiga kristna kyrkan höll söndagen som deras Sabbat.

Apg. 20:6 ”Men vi seglade från Filippi efter det osyrade brödets högtid, och efter fem dagar träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.”

Lägg märke till orden ”Vi stannade i sju dagar”. Paulus var sju hela dagar i Troas, och eftersom han inte lämnade förrän måndag, vistades han sannolikt både lördag och söndag med den kristna församlingen han grundat där. Medan han var i Troas bestämde han sig för att ge en predikan och fira nattvarden tillsammans med de kristna. Vilken dag valde han för sitt möte, lördag eller söndag? För han var ju där båda dagarna. När Paulus kom till en stad där det inte fanns en kristen församling grundat, träffade han, utan undantag,judarna på deras egen sabbatsdag, precis som våra judiska missionärer behöver göra idag i New York och Chicago, men här ser vi honom för första gången tillbringa tid tillsammans med medlemmarna i en etablerad församling, både lördag och söndag, och han förbereder både en nattvard och en predikan på en särskilt dag. Om vi nu kan hitta vilken dag Paulus valde för sin nattvardsgudstjänst, kan vi veta med absolut säkerhet vilken dag han och de tidiga kristna i Troas räknade som den rätta kristna sabbaten.

Apg. 20:7 ”Och på första dagen i veckan, då lärjungarna hade kommit tillsammans för att bryta bröd, predikade Paulus för dem.”

Således var den första dagen (söndag) den rätta kristna sabbaten också på Paulus tid.

Med mindre någon okunnig eller skrupelfri Adventist skulle säga att uttrycket att ”bryta bröd” bara betyder ”att äta en måltid tillsammans”, låt mig då säga att det Grekiska ordet ”bryta” är här ”klassai”, precis samma ord som Lukas använder i Lukas 22:19 ”Och han tog ett bröd, tackade och bröt det.” Paulus använder samma ord också i 1 Kor. 11:24 ”Och när han hade tackat, bröt han det.” Detta är ett tydligt bevis på att den sammankomst Paulus höll på söndagen tillsammans med de kristna i Troas var en sann gudstjänst med nattvard.

Så, eftersom han var där sju hela dagar, valde han med säkerhet söndagen och inte lördagen eftersom den redan då var grundat som den kristna sabbaten.

Den Tidiga Kyrkan och Söndagen

(V) Låt mig nu bevisa för dig att den tidiga kristna kyrkan från Paulus dagar aldrig höll någon annan sabbatsdag än söndag.

Våra Adventistvänner lär oss att lördagen var den erkända sabbatsdagen fram till att kejsare Konstantin genom lag ändrade det år 321 A.D. Några andra av dem säger att påven ändrade den. Den första biskopen i Rom som tog titeln Påve (pope = papa - fader) var Siricius (384-398 A.D.), även om Leo den Store (440 A.D.) var den förste påven som officiellt tog titeln. Men de tidiga kristna firade söndagen som deras sabbat hundratals år innan det ens fanns någon påve och innan Konstantin var född.

Alla de följande citaten kan hittas i Bowman's ”Historical Evidence of the New Testament”, ss. 120-135, i Encyklopedin Britannica, under ”Sunday” och Mosheim's ”Ecclesiastical History”, Vol. I, s. 135, etc.

(a) Eusebius skrev i sin ”History of the Early church”, från 135 A.D.

”Församlingarna runtom i världen upprätthåller den praxis som har överlevt från apostlarnas traditioner fram till i dag, så det är inte rätt att bryta fastan på någon annan dag än vår Frälsares uppståndelsedag. Därför hölls kyrkomöten och biskopssamlingar för att dryfta denna frågan, och alla sammanställde enhälligt ett församlingsdekret som de skickade till alla församlingar överallt – att mysteriet med Herrens uppståndelse inte borde firas på någon annan dag än på Herrens Dag.”

(b) Peter, biskop i Alexandria 300 A.D. säger

”Vi firar Herrens Dag som en glädjedag för på den dagen uppstod Han.”

(c) Cyprian, biskop i Karthago, 253 A.D. säger

”Herrens Dag är både den 1e och den 8de.”

(d) Tertullian, från Karthago, 200 A.D. (121 år innan Konstantins sabbatslag, och 240 år innan det fanns någon påve) säger (på tal om ”soldyrkarna”)

”Även om vi delar söndagen med dem, är vi inte oroliga ifall vi ser ut att vara hedningar.”

(e) Clemens av Alexandria, 194 A.D. (127 år innan Konstantins sabbatslag och 246 år innan det fanns någon påve) säger

”Den gamla sabbatsdagen har blivit en helt vanlig arbetsdag.”

(f) Sedan, Irenaeus, biskop i Lyon, 178 A.D. säger

”Mysteriet med Herrens uppståndelse bör inte firas på någon annan dag än på Herrens Dag.”

(g) Bardesanes, en lärd heretiker från Edessa, 160 A.D. skriver till kejsare Marcus Aurelius Antonius och säger

”Överallt där vi finns kallas vi kristna efter vår Messias, och på samma dag, vilken är den första dagen i veckan, samlas vi och på den förutbestämda dagen avstår vi från mat.”  

(h) Justin Martyren, 135 A.D. (186 år innan Konstantins sabbatslag och 300 år innan det fanns någon påve) säger

”Söndag är den dag där vi alla firar nattvärden, därför att det är den första dagen, genom vilken Gud har hamrat en förändring i mörker och materia, skapade världen, och Jesus Kristus, vår Frälsare, uppstod från de döda på den dagen, och på den dag som kallas söndag kommer alla som bor i städerna eller på landet tillsammans på ett ställe och läser apostlarnas memoarer eller profeternas Skrifter så länge tiden tillåter det.”

I sin ”Apology” till kejsare Antonius Pius, säger Justin Martyren

”På Herrens Dag samlas alla kristna från städerna eller landet för det är vår Herres uppståndelsedag, och vi läser från apostlarna och profeterna. När det är gjort, håller ledaren ett tal till församlingen där han uppmanar folket att efterfölja och praktisera de saker vi har fått höra, och sedan samlas vi till bön, och efter det firar vi Herrens nattvard.”

(i) Ignatius, biskop av Antiokia, 110 A.D. skriver i sitt brev ”Ad Magnesios” Kap. 9

”Om nu de som följde de urgamla övningarna uppnådde förnyat hopp, inte längre uppmärksammade sabbaterna (i betydelsen av olika dagar som jag har visat er), inordnade sina liv efter Herrens Dag, där också vi uppstod till liv genom Honom, för att vi må befinnas vara Jesu Kristi lärjungar, vår enda lärare.”

(j) Barnabas, en av de apostoliska fäderna, skriven i 70 A.D. säger

”Till slut säger Han: 'Era nuvarande sabbater är inte godtagbara för mig. Jag ska göra en ny början på den åttonde dagen, som är en början på en ny värld,' varför också vi håller Herrens Dag med glädje, den dagen som också Jesus uppstod från de döda.”

(k) Sedan har vi ”Didache of the Apostles” 70 A.D. (250 år innan det fanns någon officiell påve) som säger

”På Herrens egen Dag ska ni samlas och bryta bröd och ge tacksägelse.”

Flera av oss har läst de flesta av dessa brev på det ursprungliga språket, så vi kan gå god för deras sannfärdighet (sanningsenlighet).

I mötet med dessa stora historiska fakta, vilka omöjligen kan bemötas, och vilket visar oss helt uteslutande att den tidiga församlingen höll söndagen som deras sabbat och inte lördagen, vad ska vi då tro om alla adventistledare som ändå lär ut till sina vilseledda men uppriktiga följare att Konstantin eller påven ändrade sabbatsdagen år 321 A.D.? Dessa ledare måste vara en av dessa två: antingen lögnare och bedragare – som ljuger för att få tiondet av dessa goda, noggranna men vilseledda människor – eller så måste de vara väldigt okunniga, fullständigt olämpliga att undervisa ur Bibeln.

SUMMERING:

- Jag har här visat er:

(1) att Gamla Testamentets Sabbat omöjligen kunde ha varit på lördagar därför många av sabbaterna och arbetsdagarna inföll på fastställda datum varje år.

(2) Jag har visat från profetiorna att Gud skulle göra sig av med de judiska Sabbaterna och upprätta en ny dag - ”den dag som HERREN har gjort” (som David uttryckte det). Jag har också visat att Gud i Nya Testamentet tydligt gjorde just detta. Han avskaffade de gamla lagarna och stadgarna som var skriven på stentavlor, och gav oss ett nytt och bättre förbund.

(3) Jag har också visat att Nya Testamentet alltid kallar den första dagen (söndag) för Sabbat.

(4) Jag har i tillägg visat att den första dagen i Nya Testamentet äras som den högsta av alla dagar.

(5) Jag har utom all tvivel bevisat att de tidiga kristna, från Paulus dagar (70 A.D.) höll söndagen som sin Sabbat.

Till slut låt mig visa dig hur alla de tio budorden återfinns i Nya Testamentet, för vi har inte förlorat något av värde under den kristna dispensationen. Jag citerar från Gamble's bok, s. 208.

BUDORDEN (i NT):

1. ”Herren din Gud, ska du tillbe.” (Matt. 4:10. (b) ”Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” (Joh. 4:24.)

2. ”Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan.” (1 Kor. 10:14.)

3. ”Ni ska inte svära alls.” (Matt. 5:34.) ”Utan ert tal ska vara ja, ja, nej, nej. Allt utöver det kommer från den onde.” (Matt. 5:37.)

4. ”Därför återstår en sabbatsvila för Guds folk. För den (Han) som har kommit in i Hans vila, Han (Jesus) har också fått vila från Sina verk, såsom Gud från Sina. Låt oss därför ivrigt sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen faller i samma slags olydnad.” (Hebr. 4:9-11.)

5. ”Ni barn, lyd era föräldrar i Herren, för det är rätt. Hedra din far och din mor, vilket är det första bud som har ett löfte med sig.” (Ef. 6:1-13.)

6. ”Var och en som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv bestående i sig.” (1 Joh. 3:15.)

7. ”Men jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna, han har redan gjort hor med henne i sitt hjärta.” (Matt. 5:28.)

8. ”Den som stjäl ska inte längre stjäla, utan i stället arbeta och göra det som är gott med sina händer, så att han kan ha något att dela med sig åt den som behöver.” (Ef. 4:28.)

9. ”Lägg därför bort lögnen och tala sanning, var och en med sin nästa, vi är ju varandras lemmar.” (Ef. 4:25.)

10. ”...girighet ska inte ens nämnas bland er, såsom det anstår heliga... För ni vet detta, att ingen otuktig eller oren eller girig, som är en avgudadyrkare, har någon arvedel i Kristi och Guds rike.” (Ef. 5:3 och 5.)

Sedan har vi Paulus' härliga ord från Gal. 5:14 ”...för hela lagen är fullbordad i detta enda budord: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Beträffande soul-sleep

Eftersom våra Adventistvänner både tror och lär att våra själar sover efter döden fram till Uppståndelsen, låt mig ge dem några passager att fundera på.

1. I Mark. 9:4 läser vi ”Och Elia och Mose visade sig för dem (Petrus, Jacob och Johannes), och de samtalade med Jesus.” Moses hade varit död i över 1400 år och Elia mer än 900 år, likväl står de där och samtalar med Jesus. Deras själar sov inte. Men, säger adventisten: Elia dog inte, han förvandlades till härligheten. Ja, men Moses dog faktiskt, för vi läser i 5 Mos. 34:5 och 6 ”Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, så som HERREN hade sagt. (6)  Han begravde honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor. Men till denna dag har ingen fått veta var hans grav finns.”

Fast, även om Moses var både död och begraven, var hans själ inte sovande; för här mötte han Jesus och samtalade med Honom på Förklaringsberget.

2. Sedan i Mark. 12:26-27 undervisar Kristus oss tydligt att de döda alltid lever: ”Men när det gäller de döda, att de uppstår, har ni inte läst Moseboken, hur Gud talade med honom ifrån törnbusken och sa: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jacobs Gud? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes Gud. Därför misstar ni er fullständigt.” Med detta ville Kristus tydligt få dem att förstå att Abraham, Isak och Jakob var precis lika levande som när de gick på jorden. Lukas 16:24 bevisar att Abraham var levande, för här i berättelsen om ”Den rike mannen och Lasarus” ger Kristus oss en verklig bild av den andra världen: ”Då ropade han och sa: Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasarus så att han kan doppa det yttersta av sitt finger i vatten och svalka min tunga, för jag plågas svårt i dessa lågor. Då sa Abraham: Son, kom ihåg...” etc. Ja, Abraham var levande efter döden, och kunde både tänka och tala.

3. Sedan har vi Lukas 23:43 där vi läser om den ångerfulla tjuven på korset: ”Då sa Jesus till honom: Sannerligen säger jag dig, i dag ska du vara med mig i paradiset.” Adventisten hoppar över denna stora passagen genom att påminna oss om Kristi ord, efter Sin uppståndelse, i Joh. 20:17: ”Rör inte vid mig, för jag har ännu inte farit upp till min Fader.” etc. Dessa ord, säger de, bevisar att den döende tjuven inte kom samma dag till paradiset. Men innan vi kallar Herren Jesus Kristus en lögnare – eftersom han uttryckligen betonar: ”I dag ska du vara med mig i paradiset” - är det kanske bra att påminnas om att paradiset här, inte menas himlen, utan det mellanliggande tillstånd för alla återlösta själar. Framtill Jesu död och uppståndelse, gick dessa döda helgons själar till paradiset, till den avdelning⁶ i dödsriket som var reserverat för dem.

4. I Fil. 1:23 ger Paulus oss en väldigt tydlig definition av döden: ”För jag dras åt båda hållen. Jag längtar efter att få bryta upp och vara” - var då? Sova i graven? Nej! - ”hos Kristus, vilket skulle vara mycket bättre.” etc. Döden för Paulus betydde att få komma direkt i Jesu närvaro, inte att sova i graven.

5. Men den starkaste passagen i hela Bibeln med vilken vi bestrider denna teori om soul sleep är Hebr. 12:1. Hebreerbrevet 11 talar om några av Guds hjältar från Abel till David, som dog i tron; sen säger Hebr. 12:1 (med syfte på alla dessa trofasta som hade dött): ”Då vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss lägga av allt som tynger och synden som så lätt snärjer oss,” etc. Då är alltså inte de dödas själar sovande i graven, utan de finns omkring oss som levande vittnen.

”Marturon” är det Grekiska ordet för vittnen; samma ord som vi hittar i Apg. 1:8: ”ni ska vara vittnen åt mig.” Detta ord används bara om sådana som har liv och medvetande och intelligens; därför skulle det aldrig ha använts här, om sådana som hade dött i tron inte varit levande och innehade fullt medveten intelligens vid just det tillfället. Nej, de trofasta sover inte, utan de är levande, medvetna vittnen, och författaren av Hebreerbrevet framställer detta faktum att det kan vara en stor motivation för oss att övervinna synden, och bli befunna trofasta vår Herre Jesus Kristus.

Med detta i åtanke säger Paulus (2 Kor. 5:6 och 8): ”Därför är vi alltid vid gott mod och vet att så länge vi är hemma i kroppen (eller fortfarande i denna värld), så är vi borta från Herren. (8) Men vi är vid gott mod och vill helst flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.” Därav kan vi se Paulus' tydliga undervisning om att så snart vår ande lämnar kroppen, i samma ögonblick är vi närvarande hos Herren.

Därför är Soul-Sleep en falsk och obiblisk doktrin.

1Nisan kallas också Aviv (våren) i Bibeln. https://sv.wikipedia.org/wiki/Judiska_kalendern

2Ijar kallad ziv i Bibeln: https://sv.wikipedia.org/wiki/Judiska_kalendern

3Independence Day 4^th July.

4Yom Kippur

5https://www.blueletterbible.org/lang/lexicon/lexicon.cfm?Strongs=G3391&t=KJV

6Också kallat Abrahams Sköte.

Share: