Kalvinismen, Westminsterbekännelsen och Bibeln!

Anledningen till att jag skriver om det här är en diskussion jag har haft med en kalvinistisk baptist. Vi har argumenterat och diskuterat kring vad bibeln lär och vad kalvinismen lär. Och jag fick då Westminsterbekännelsen som ett svar på mina många frågor. Frågorna följer:

Är det möjligt för oss kristna, vi som tar Jesu namn i vår mun, att veta vad som är rätt lära? Ja, självklart är det möjligt. Vi har bibeln att jämföra med. Om det som undervisas inte stämmer med Bibelns lära, då är läran fel. Håller du med?

En fel bild av korset ger en fel bild av synden, och en fel bild av synden ger en fel bild av människan. En fel bild av människan ger en fel bild av Gud. En fel bild av korset, synden, människan och Gud ger en fel teologi. Och en fel teologi ger fel moral, och fel moral leder i fördärvet. Håller du med mig här?

En princip jag grundar den tanken på är Jesu ord i Matt. 7:26-27, och kan sammanfattas i den här meningen: Om grunden är fel blir hela bygget fel. För ingen annan grund kan läggas än den som redan är lagd, Kristus Jesus.

Här är vi överens om att Bibeln är vårt rättesnöre.

Här kommer kalvinismens lära om den fria viljan in. Och jag upprepar: Den här extrema synen på den fria viljan är roten till alla andra felaktiga läror inom kalvinismen.

Om Gud skapade oss som förprogrammerade robotar, förprogrammerade att antingen älska eller hata Honom, så skulle det inte vara sann kärlek. Den fria viljan har Gud gett oss eftersom vi är skapade till Hans avbild.

Jag skulle inte vilja ha en kvinna som tvingas älska mig eller tvingas gifta sig med mig. Jag vill ju helst att det ska vara en frivillig kärlek, ett frivilligt önskemål, nåt som kvinnan själv fått välja. Annars är det inte sann kärlek. Men genom att påstå att Gud förprogrammerat oss att bli Hans, mot vår egen vilja, är att göra Gud mindre och även mer okänslig än oss. Det upphöjer inte Herren.

Blir Gud mindre suverän om vi får möjligheten att välja själv? Blir Gud mindre suverän om vi säger att Han är Allvetande, har förutsett allting, och är briljant i sin strategi? Måste vi säga att Han är orsaken till att djävulen finns och att djävulen också är förprogrammerat att göra allt ont för att Han ska bli upphöjt?

Till sist!

Två gånger har jag bett dig förklara hur du ser på berättelsen jag använde, men jag fick ingen utläggning från dig kring Luk. 12:42-48, utan istället hängde du dig fast i vissa formuleringar och på så vis för du diskussionen på avvägar. Jag sa jag var villig att tillmötesgå dig och bad dig samtidigt skriva ner din förståelse av Luk. 12:42-48. Du gav ett luddigt svar att Jesu historia var för att få fram en poäng. När jag sen bad dig visa vilken poäng Jesus ville ha fram, sa du inget.

Här är fortsättningen på Kalvinistens svar till mig: 

Nu ska du inte förstå min invändning som aggresiv här, men det är ett halmgubbsargument. Kalvinismens lära om den fria viljan innebär inte att Gud skapade oss som förprogrammerade robotar. Saxar från Westminsterbekännelsen (obs bibelverser):

"Kapitel 9. Om fri vilja 

[Kalvinist Numer 1 hela svar på mina frågor]
[Uppdatering. Under finns en länk till Kalvinists Nummer 2's svar på det HÄR inlägget.]

Här börjar jag gå igenom Westminsterbekännelsen.

Westminsterbekännelsen är ett dokument med ett byråkratiskt religiöst språk, med många bi-satser, vilket gör det ganska svårförståeligt för den vanlige människan. Det gör då att många kan tolka den efter sitt eget sinne, för det är inte många kalvinister jag sett som bygger sin lära fullt ut på bekännelsen. Så här förstår jag Westminsterbekännelsen.

Westminsterbekännelsen säger: I sitt oskyldiga tillstånd hade människan frihet och kraft att VILJA men i sitt fallna tillstånd kan ingen människa göra något gott när det gäller frälsningen.

Min kommentar: Här är vi överens om att människan inte kan frälsa sig själv. Det var vad lagen bevisade. Lagen var en förmyndare fram tills Kristus.

Westminsterbekännelsen säger: Efter att människan föll i synd förlorade hon ALL VILJEFÖRMÅGA att söka frälsning. Den naturliga människan, den opånyttfödde människan, är alltigenom OND och EMOT allt som är gott.

Min kommentar: Hur tänker en kalvinist kring trädet med kunskap om gott och ont? Blev resultatet annorlunda än vad Gud sagt? Att de åt av trädet med kunskap om gott och ont, men i verkligheten så fick nu människan bara kunskap om det onda och omöjligen skulle förstå det goda?

Westminsterbekännelsen säger: Den naturliga människan är DÖD.

Min kommentar: DÖD betyder för en kalvinist totalt fördärv, total oförmåga, moralisk oförmåga, för ”död betyder död” är en slogan inom kalvinisternas läger. (Hela kalvinismen hänger på T’et i T U L I P).

Westminsterbekännelsen säger: Människan är alltså DÖD i sin synd, inte kapabel genom sin egen kraft omvända sig själv, eller ens göra förberedelser för omvändelse. En död människa kan alltså inte söka Gud därför att ”död betyder död”, eller ens tro att Gud finns till. Gud är den som omvänder människan, det är inte människan som måste omvända sig.

Min kommentar: Gud står ansvarig om DU inte omvänder dig! Men du kan inte omvända dig om du inte är utvald, oavsett kommer Gud att hålla dig ansvarig, fastän du inte är utvald. Det är lite tankegången bakom det här resonemanget. Vad har då Jesu ord i Mark. 1:15 för betydelse? Var Jesu ord meningslösa? ”Omvänd er och tro evangelium.” Det var en direkt uppmaning till åhörarna. Jesus sa inte: ”Jag ska omvända några av er, andra har jag hatat och älskar inte och kommer inte heller dö för.” ändå blir det kontentan av den tanken.

Bibeln och ordet död: Jakob säger ”liksom kroppen utan ande är död....” det sker en separation av ande och kropp vilket Bibeln kallar ”död”. Biblisk definition av ”död” är mera likt en separation. Lasarus ande skildes från hans kropp. Han var död. Vi ser detta i liknelsen om den förlorade sonen, som var död/förlorad men som har fått liv/funnen igen (Luk. 15:24). Sonen separerades, alltså skiljdes från fadern men kom tillbaka, Sonen var ”död” men fick ”liv” igen. Andlig död jämställs då i Bibeln med att vara ”separerad”, ”förlorad”, eller i ”uppror”, och inte med att vara ”fullständigt moralisk oförmögen att ge gensvar på Guds kallelse.”

Paulus skriver i Rom. 6:11 ”Så ska ni också se på er själva, att ni verkligen ÄR DÖDA FÖR SYNDEN men lever för Gud genom Jesus Kristus, vår Herre.” Ska en kalvinist tänka konsekvent gällande den versen så betyder det att en troende kalvinist är ”moraliskt oförmögen att falla för frestelser och synda.” Men alla ärliga kristna vet att så inte är fallet. Versen undervisar oss om att vi ska avskilja oss från synden, alltså en separation från synden, vi är alltså avskilda för Gud, avskilda från synden till Gud. ”DÖD” ger oss tanken att vara separerade, och inte en ”total oförmåga” för viljan att reagera på Guds kallelse att försonas med Honom, att försonas från vår separation.

Westminsterbekännelsen säger: Efter att Gud har omvänt en människa...

Min kommentar: Det är alltså inte människan som måste omvända sig.

Westminsterbekännelsen säger: ...blir människan fri från sitt slaveri under synden (sin oförmåga att göra gott och rätt).

Min kommentar: Nu först kommer alltså den fria viljan in att göra det som är andligt? gott. (Vad menas med andlig gott?) Men det finns fortfarande ”återstående fördärv” i henne som gör att hon inte fullkomligt eller bara vill göra det som är gott, utan viljan att göra det onda finns också där.

Så, i sitt syndiga tillstånd var människan inte förmögen att söka Gud och att göra gott. Ingen vilja eller tanke på gott fanns i människan. Hon var så fullständigt under syndens välde. Men sen kommer Gud och omvänder människan och nu plötslig har hon två viljor. Efter omvändelsen har hon nu en vilja som vill gott, och en vilja som vill ont.

Om igen: Blir du inte frälst så är det Guds fel. Om du in blir omvänd så är det Guds plan. Människan friskrivs allt ansvar, eftersom allt beror på Gud. Det spelar ingen roll att Gud sagt ”OM DU” på många ställen i Bibeln och gett villkor åt människan att följa.

Enligt Paulus: När jag var ett barn var jag i mitt ”oskyldiga” tillstånd. Jag hade ännu inte hunnit göra vare sig gott eller ont. Jag minns när jag var liten, jag ville jag göra det som var gott. Jag lyssnade på de äldre, hjälpte dem med att handla, talade vänligt och artig med dem. Jag samtalade med Gud. Men sen växte jag upp och kroppen förändrades och jag fick tankar och känslor jag aldrig haft förut. Jag slogs och drack och låg med kvinnor. Jag bröt mot Guds lag, och jag dog. Detta är vad Paulus undervisar om i Rom. 7:7ff där han framför: Och jag (JAG: Paulus) levde en gång utan lag (när han var för liten att förstå vad som var rätt och fel), men när budordet kom (när han förstod Guds krav på människan, när han växte upp) fick synden liv, och JAG DOG. Och jag (Paulus) fann att budordet som var till liv (var tänkt till liv), blev till död (dödade mig). (varför) För synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. Paulus berättar några verser innan ”För jag hade inte vetat vad begäret var OM INTE lagen hade sagt: Du ska inte ha begär.”

En icke-pånyttfödd människa är totalt oförmögen att göra gott, totalt moralisk oförmögen. En död människa är enligt kalvinismen ett ”ruttnande lik”. Fastän vi ser Hebreerbrevet kapitel 11 tala om GT troshjältar, menar Westminsterbekännelsen att alla hade förlorat viljan att söka frälsning. För vi är frälsta av nåd genom tro på Kristus Jesus, och Kristus Jesus kom långt efter GT’s troshjältar. Var de inte rättfärdiga och förmögna att göra både rätt och gott? Och att söka Gud? Vad med Abel, Enok, Abraham, Mose, David, Jesaja, Jeremia? Eller helt vanliga folk som Rut, Rahab, Hanna, Simeon, Anna, Sakarja och Elisabeth?

Bibeln berättar om Kain och Abel, där Abel gjorde det som var gott och Kain det som var ont. Om nu kalvinismen stämmer, så var det Gud som förutbestämt Abel att göra gott, och Kain att göra ont. Men är det Bibelns vittnesbörd?

1 Mos. 4:6-7  Och HERREN sade till Kain: "Varför är du vred och varför är din blick så mörk? Är det inte så att OM DU gör det som är gott, ser du frimodigt upp, men OM DU INTE gör det som är gott, då lurar synden vid dörren. Den har begär till dig, men du skall råda över den." 

Kain kunde alltså välja att göra det som är gott eller ont, även EFTER syndafallet. Kain kunde ha sagt: ”Det är du, Gud, som har förutbestämt att jag ska slå ihjäl Abel. Jag kan inte hjälpa för vad jag gjort. Alltihopa är ditt fel.” Det försökte Adam sig på efter syndafallet när han sa: kvinnan som DU gav mig... (1 Mos. 3:12).

Kalvinismen menar att när Bibeln säger vi var döda i våra synder, att vi då var moraliskt inkapabel att välja Gud eller att söka Gud. Kalvinismens betydelse av ordet ”död” är då inte densamme som Bibelns. När Bibeln talar om att vi är döda är det en metafor för vår separation från Gud. Gemenskapen med Gud bröts genom synden, då människan valde ”köttets begär, ögonens begär och högmod över livets goda” (1 Mos. 3:6, 1 Joh. 2:16 och även Matt. 4:1-10) istället för Guds goda vilja.

Gällande den fria vilja och var jag hittar den!

Vad händer med Bibelns alla ”om” eller Guds befallningar? Betyder det ordet någonting för en kalvinist?

2 Mos. 13:13 ”... OM DU INTE VILL...” och 2 Mos. 20:25 ”...om du vill ...” talar om både vilja och det fria valet.

Du hittar flera ”om” i 2 Mos. 21:2-36, vilket visar att Gud gett människan fri vilja, och ger dem olika lösningar för de olika valen de gör.

2 Mos. 23:21-22  Tag dig till vara för honom och lyssna till hans röst. Var inte upprorisk mot honom. Han kommer inte att förlåta era överträdelser, ty mitt namn är i honom. MEN OM DU uppmärksamt lyssnar till hans röst och gör allt vad jag säger, skall jag bli en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.

Den fria viljan kommer även här tydligt fram, när HERREN ger befallningen att lyssna på ängelns röst, och ger därigenom ett löfte baserad på ett villkor – ett ”om”.

3 Mos. 6:2 ”OM någon syndar och handlar trolöst mot HERREN, genom att han ljuger för sin nästa angående något som denne har anförtrott honom eller överlämnat i hans vård eller angående något som han med våld har tagit eller om han genom utpressning berövat sin nästa något,”

Återigen ett ”om”: ”Om någon syndar och handlar trolöst mot HERREN...” det verkar finnas ett val här. Människan är inte förutbestämt att synda och handla trolöst. Skulle Gud uppmuntra till hädelse? 

Hes. 20:27  ”Tala därför till Israels hus du människobarn och säg till dem: Så säger Herren, HERREN: Era fäder har också hädat mig genom sin trolöshet mot mig.”

Vi går vidare till Jos. 22:18 ”Vill ni nu i dag vända er bort från HERREN ? OM ni i dag är upproriska mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans vrede drabba Israels hela menighet.”

Här talar Israels barn om sin egen fria vilja att tjäna Herren. Ordet ”vill” tyder för mig på en fri vilja. Och ordet ”om” som ger människan villkor och ett val, precis som Adam fick ett villkor ”Om du äter... ska du dö”.

Sann kärlek!

Jesus visade oss vad sann kärlek är kopplat ihop med den fria viljan och han säger ”Därför älskar Fadern mig, eftersom jag ger mitt liv för att sedan ta det tillbaka. Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av mig själv. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka. Det budet har jag fått av min Fader." Joh 10:17-18. 

Jesus säger också i Joh. 15:13 ”Ingen har större kärlek än denna, att man ger sitt liv för sina vänner.” Flera gånger säger Jesus ”Om ni...” och ger ett löfte eller en konsekvens, t.ex. i Joh. 15:6 

”OM någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och torkar bort, och man samlar ihop dem och kastar dem i elden för att brännas.” 

I vers 10 

”OM ni håller mina bud, blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och är kvar i hans kärlek.” 

Vers 14 

”Ni är mina vänner OM ni gör vad än jag befaller er.”

Slutligen gällande den fria viljan och var vi hittar den kopplat till kärlek finns i Paulus brev till Filemon. ”Även om jag därför med stor frimodighet i Kristus kunde föreskriva dig vad du bör göra, vädjar jag hellre för KÄRLEKENS skull, sådan som jag är, den gamle Paulus, och nu också en Jesu Kristi fånge. Jag vädjar till dig för min Son Onesimus, som jag har fött i mina bojor, som förr inte var dig till nytta, men nu är till nytta för dig och mig. Honom har jag nu sänt tillbaka. Ta därför emot honom, det vill säga, mitt eget hjärta. Jag hade gärna velat behålla honom hos mig, för att han i ditt ställe skulle ha varit mig till hjälp i mina bojor för evangeliet. Men utan ditt samtycke vill jag inte göra något, för att det goda som du gör inte ska ske AV TVÅNG UTAN AV FRI VILJA.”

Gällande Rom. 9:12 (11?) och utkorelsen vill jag säga så här:

Avsnittet i sin helhet säger: ”För innan barnen var födda, och innan de hade gjort varken gott eller ont, för att Guds avsikt enligt utkorelsen skulle bestå och inte bero på gärningar, utan på honom som kallar, blev det sagt till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Det står skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.” Rom. 9:11-13.

I kalvinisternas ögon så var Jakob förutbestämt till liv, och Esau förutbestämt till fördärv. Men när Rebecka frågade Herren fick hon till svar: HERREN svarade henne: "Två folk finns i ditt moderliv, två folkstammar skall ur ditt sköte gå skilda vägar. Det ena folket skall bli starkare än det andra, och den äldre skall tjäna den yngre." 1 Mos. 25:23. Rebecka fick en profetia om TVÅ FOLK: Israel och Edom, och Edom skulle tjäna Israel. Här handlar det inte om att Gud inte brydde sig om Esau, utan om vilket folk han skulle välja av de två. Esau var en skicklig jägare, full av självförtroende och en stark personlighet enligt Bibeln. Jakob var stillsam som helst höll sig hemma. Esau kallas i Hebreerbrevet oandlig och otuktig, en som inte brydde sig om sin förstfödslorätt (Hebr. 12:16-17). Den ene hade tro, den andra hade gärningar. Esau var en handlingens man, Jakob hade tron på löftet. Förstfödslorätten var den viktigaste delen ett barn i en stor familj kunde ärva, men Esau ansåg inte det vara viktigt. Däremot ville Jakob ha den. Och han fick den. Han begärde något gott, även om han fick den på genom falskhet. Herren förutsåg vad som skulle hända och Rebecka fick den profetian till sig.

När Paulus citerar GT från Mal. 1:2-3 som säger: ”Jag har älskat er, säger HERREN. Och ni frågar: "På vilket sätt har du älskat oss?" Var inte Esau bror till Jakob? säger HERREN. Jakob älskade jag, men Esau hatade jag. Jag gjorde hans berg till en ödemark och gav hans arvedel åt öknens schakaler.” är det alltså inte tal om enskilda personer, utan om två folkslag – israeliter och edomiter. Vi ser att Gud hade välsignat även Esau så mycket att han inte ville ta emot Jakobs gåva: Men Esau sade: "Jag har nog. Behåll det du har, min bror." 1 Mos. 33:9. Jakob hörde kallelsen och sökte välsignelsen. Han fick den. Läs mitt inlägg om Matt. 22:14 ”Många är kallade, men få är utvalda.”

Angående Rom. 9:17 och Farao, så är det viktigt att vi förstår händelsens gång. Utan att Gud hade gjort någonting annat än att sänt Mose till Farao, så gick Farao emot HERREN: ”Men farao svarade: "Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel." 2 Mos. 5:2. Det här var långt innan Gud sa han skulle förhärda Faraos hjärta. Det sker efter att Farao gjorde slavarnas liv ännu svårare och tyngre än innan och krävde att de även skulle samla halm själva och fortfarande producera samma antal tegelstenar. Det blev ett allvarligt läge för Mose, så att han nästan gav upp. Han klagade på HERREN, och fick till svar: ”Nu skall du få se vad jag skall göra med farao, ty genom min starka hand skall han tvingas släppa dem, och genom min starka hand skall han tvingas driva dem ut ur sitt land.” 2 Mos. 6:1. Sedan gör Mose en räkning av folkets främsta ledare och efter det får han och Aron instruktionerna om att gå till Farao igen. Det är här Gud säger att han ska förhärda Faraos hjärta. Och hur sker det? Genom att Faraos trollkarlar också gjorde mäktiga mirakler. Farao valde att tro på det falska. Koppla ihop detta med Paulus ord i 2 Thess. 2:9-12 Farao ”gav inte kärleken till sanningen (Herren är Sanningen) rum i sitt hjärta, så att han kunde bli frälst” 2 Mos. 7:3 ”Jag skall förhärda faraos hjärta och göra många tecken och under i Egyptens land”. Vi ser alltså att Farao hade förhärdat sig själv och bestämt sig för att inte släppa Israels barn och det länge innan Gud ens säger detta. Hela tiden visar Bibeln att Farao hade ett val att göra rätt, men gjorde det som var ont.

”Därefter sade HERREN till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. Annars skall jag denna gång sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, för att du skall förstå att ingen är som jag på hela jorden. Ty nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. Men JUST DÄRFÖR SKONADE JAG DIG, ATT JAG SKULLE VISA DIG MIN KRAFT OCH FÖR ATT MITT NAMN SKULLE FÖRKUNNAS PÅ HELA JORDEN. Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket tungt hagel komma, sådant att något liknande inte har förekommit i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. Sänd därför ut folk och för din boskap i säkerhet och allt annat som du har ute på marken. Ty alla människor och all boskap, som finns ute på marken och inte har kommit under tak, skall träffas av haglet och dödas." 2 Mos. 9:13-19.

Gud var nära att utrota Farao och egyptierna, men säger här: ”Just därför skonade jag dig för att jag skulle visa dig min kraft och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.” Även efter alla dessa svåra straffdomar gav Gud Farao möjligheten att ändra sig och sa ”Om du fortsätter lägga hinder...” vilket gav Farao en möjlighet att tänka om. Farao var inte förutbestämt att vara ond, utan det var hans eget val och straffdomarna var för att visa Farao VEM av dem som var den sanne Guden. Läs gärna hela berättelsen om Israels tid i Egypten och deras uttåg.

Att Gud har utvalt oss beror inte på våra gärningar. Det beror på hans nåd. Genom Jesus kom nåden och sanningen. Och Jesus kom för att ta bort världens synd, för att han skulle ge frälsning åt sitt folk, så att vi skulle kunna leva inför Gud med ett rent och gott samvete. Vår egen vilja är att visa oss dugliga och duktiga, och tro att vi genom våra gärningar kan klara ta oss till himlen. Detta kallas strävan. Paulus strävade efter ett perfekt liv enligt lagen. Och han insåg att det inte kunde frälsa honom. Gud vill ha ett förkrossat och ödmjukt hjärta, och det är den som ingenting är som inser sitt behov av Honom. Och det är den som hör Hans kallelse som blir utvalt. Ingenstans i Bibeln läser vi att Gud utväljer helt ”underbara och perfekta” människor, sådana som är ”moraliskt fullkomliga” och stora i den här världen. Det beror på barmhärtighet, och vi behöver förstå att vi förtjänar evigt straff, men har fått barmhärtighet. Och barmhärtighet ges inte baserat på människans vilja, utan på Faderns godhet. Ingen kan arbeta sig till himlen eller förtjäna Guds förlåtelse, utan barmhärtighet mottas bara för den som ödmjukt ber om barmhärtighet. Farao ödmjukade sig inte och fick sitt förtjänta straff.

Och slutligen, KAPITEL 3 – OM GUDS SKICKELSE: 

Således erkänner alltså Westminsterbekännelsen Gud som den store schackmästaren, som vinner oavsett vilket drag den onde gör. Och det genom sin oändliga vishet, förstånd och sitt förutseende, som 1 Petr. 1:1-2 säger: 

”Petrus, Jesu Kristi apostel, till de främlingar som bor kringspridda i Pontius, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien, UTVALDA ENLIGT GUDS, FADERNS, FÖRUTSEENDE genom Andens helgelse till lydnad och rening med Jesu Kristi blod. Nåd och frid åt er i överflödande mått.”

Fadern förutsåg allting från begynnelsen säger Jesaja: 

”Kom ihåg det som har hänt i det förgångna, ty jag är Gud, och det finns ingen annan Gud, ingen som jag. Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan, allt vad jag vill kommer jag att göra.” Jes 46:9-10. 

Bibelns profetior är det tydligaste beviset på att Bibeln är sann och har inspirerats av Gud. Ingen annan bok kan förutsäga slutet från begynnelsen, och beskriva händelser innan det sker.

Kalvinismens fatalistiska syn omintetgör Guds barmhärtighet, nåd och oändliga godhet mot oss människor. Kalvinismens gud är mer lik islams gud. 

”The concept of fatalism as commonly used in Islamic philosophy and Persian literature denotes the belief in the pre-ordained Decree of God (qażā wa qadar), according to which whatever happens to human beings or in the whole universe has been pre-determined by the will and knowledge of the Almighty, and that no changes or transformations in it can be made through the agency of the human will.”

Som de säger: ”’en šāʾa Allāh ’if God wills it’ or ’God willing’”

Källa: http://www.iranicaonline.org/articles/fatalism

Sån är inte Bibelns Gud!

En Kalvinist svarar på mitt inlägg.

Share: