Ray Yungen – Ökenfäderna – Låna från Östern

Av Ray Yungen

Översatt av Jon-Are Pedersen

Skriven av Ray Yungen från Lighthouse Trails (www.lighthousetrails.com); Översatt och postat med tillstånd.

Den katolske prästen William Shannon förklarar i sin bok, Fredens Sädeskorn, det mänskliga dilemmat så här:

Denna glömska, av vår enhet med Gud, är inte bara en personlig erfarenhet, det är en kollektiv mänsklig erfarenhet. Förvisso är det ett sätt att förstå arvsynden. Vi är i Gud, men vi verkar inte förstå det. Vi är i paradiset, men verkar inte inse det.₁

Shannons ståndpunkt är karakteristisk för den världssyn som ligger till grund för den kontemplativa rörelsen som helhet. Man hittar liknande citat i praktiskt taget varje bok skriven av kontemplativa författare. En hinduistisk guru eller en Zen Budhist-mästare skulle ge samma förklaring. Denna sammanfattning blir fullt logisk om man spårar rötterna för den kontemplativa bönen. Låt oss ta en titt på hur den övningen började.

Pachomius (Ökenfäderna)

Under tidig Medeltid bodde en grupp enstöringar i öknarna i Mellan-Östern. De är benämns historiskt som Ökenfäderna. De bodde i små avskilda samhällen med syfte att helga sina liv fullständigt åt Gud utan något som kunde avleda deras uppmärksamhet. Den kontemplativa rörelsen spårar sina rötter tillbaka till dessa munkar som främjade mantran som ett böneverktyg. En meditations-forskare gjorde den kopplingen när han sa:

Meditationsövningarna och levnadsreglerna för dessa tidiga kristna munkar bär stora likheter med dess hinduistiska och buddhistiska bröder i flera av österns kungariken.... den meditativa teknik de antog för att hitta sin Gud tyder på att de hämtat den från Östern eller att det var en spontan upptäckt.₂

 I sin iver ville många av dessa ökenfäder helt enkelt hitta Gud genom trial and error. En ledande kontemplativ böneledare erkände öppet detta slumpmässiga sätt ökenfäderna antog sina övningar.

Det var en tid experimentering med olika andliga metoder. Många olika discipliner prövades, några som var för hårda eller för extrema för dagens människor. Många olika metoder för bön skapades och utforskades av dem.₃

Att försöka nå Gud genom ockulta mystiska övningar är en garant för en katastrof. Ökenfäderna i Egypten samlades på en särskilt farlig ort för att vid den tiden söka efter innovativa sätt att nalkas Gud, eftersom en teolog hade påpekat att:

Utvecklingen av den kristna meditativa övningen borde ha sin början i Egypten därför  att flera av grunderna för de intellektuella, filosofiska och teologiska meditationsövningarna inom kristenheten, har sitt ursprung i det hellenistiska och Romerska Egyptens teologi.₄

Följaktligen ansåg ökenfäderna att så länge deras längtan efter Gud var uppriktig, kunde vilken metod som helst användas för att nå Gud. Om en metod fungerade för hinduerna för att nå sina gudar, kunde kristna mantran användas för att nå fram till Jesus. En nutida utövare och förespråkare av ökenfädernas mystiska bön återger fortfarande den logiska formuleringen från sina mystiska förfäder:

I den ande av en bred ekumenism som har lagts fram för oss idag behöver vi ödmjukt acceptera vissa läror särskilt från österns religioner... Vad som gör en specifik övning kristen, är inte dess ursprung, utan dess intention.... detta är viktigt att komma ihåg med tanke på de kristna som försöker utarma/försvaga våra andliga resurser genom inskränkta definitioner. Om vi ser mänsklighetens familj som ett i Guds Ande, förvånas man inte över den historiska korsbefruktning... en kräsen uppmärksamhet mot Österns andliga övningar kan vara ett stort stöd till ett fullödigt kristet liv.₅

Lade du märke till resonemanget? Icke-kristna källor, som vägar till andlig tillväxt, är fullkomligt legitimt för det kristna livet, och om kristna bara praktiserade sin kristna tro enbart på Bibeln, kommer de inskränka sin egen andlighet. Det var så ökenfäderna resonerade. Som ett resultat har vi nu kontemplativ bön. Jesus vände sig mot det här resonemanget när Han varnade sina lärjungar: ”Och när ni ber ska ni inte vara mångordiga (vain repitiotions) som hedningarna, för de menar att de ska bli hörda för sina många ords skull.” Matt. 6:7

Det borde vara uppenbart att mantra-meditation och Heliga Ord-böner kvalificeras som ”mångordiga” (meningslösa upprepningar – KJV: Vain repititon) och passar uppenbarligen precis den poäng Jesus ville få fram. Ändå, till trots för detta uttalar pålitliga kristna ledare ofta att kristen mysticism skiljer sig från andra former av mysticism (som Österns eller den ockulta) då den fokuserar på Jesus Kristus.

Den här logiken låter trolvärdig på ytan, men kristna behöver fråga sig själva en väldig enkel och grundläggande fråga: Vad gör en övning kristen? Svaret är solklart – ger NT sitt godkännande till den? Har inte Kristus sagt oss genom sitt Ord att be i tro på Hans namn och enligt Hans vilja? Glömde Han säga oss något? Skulle Jesus hålla tillbaka något för sina sanna lärjungar? Aldrig!

Förstå den här sanningen, att Gud har sagt i sitt Ord att Han aldrig skulle inte överlåta åt uppriktiga, men ändock syndiga människor, att återuppfinna sin egen kristna tro. När kristna ignorerar Guds instruktioner för att följa Honom slutar det med att de hämtar från hedningarna. Israel gjorde detta vid många tillfällen. Det ligger i den mänskliga naturen.

Berättelsen om Kain och Abel är ett klassiskt exempel i Bibeln på andlig otrohet. Båda Adams söner önskade behaga Gud, men Kain bestämde att han skulle experimentera fram sin egen metod för att visa hängivenhet. Kain måste ha resonerat så här för sig själv: ”Kanske Gud skulle tycka mer om frukt och vete än ett dött djur. Det är inte lika vidrigt. Det luktar inte lika illa. Ja, jag tror jag ska testa det!”

Som du nog vet, blev Gud inte det minsta imponerad av Kains försök att skapa sin egen väg till Gud. Herren klargjorde för Kain att Guds välsignelser skulle komma över honom om han gjorde vad som var rätt, inte bara för att menat för Gud eller var Gud-fokuserad.

På många sätt liknar ökenfäderna Kain – ivriga att behaga men inte villiga att lyssna till Guds befallningar och göra vad som var rätt. Man kan inte klandra dem för deras överlåtelse, men man kan sannerligen klandra dem för deras brist på urskiljning.  

---

Slutnoter:
1. William Shannon, Seeds of Peace, p. 66.
2. Daniel Goleman, The Meditative Mind 1988, p.53.
3. Ken Kaisch, Finding God, p.191.
4. Father William Teska, Meditation in Christianity , p.65.
5. Tilden Edwards, Living in the Presence , Acknowledgement page.

Relaterat Material:

En lista med antikens mystiker (hämtat från Chris Lawson’s häfte ADirectory of Authors: Three NOT Recommended Lists)

Mystiker favoriseras och rekommenderas ofta av dagens ”Kristna” författare

Medeltiden (Medieval Times) och Renässansen

Angela of Foligno (1248–1309)

Anthony of Padua (1195–1231)

Bernard of Clairvaux (1090–1153)

Bonaventure (1217–1274)

Catherine of Siena (1347–1380)

Desert Fathers, The

Hadewijch of Antwerp (13th century)

Henry Suso (1295–1366)

Hildegard of Bingen (1098–1179)

Hugh of Saint Victor (1096–1141)

Jacopone da Todi (1230–1306)

Johannes Tauler (d.1361)

John of Ruysbroeck (1293–1381)

John Scotus Eriugena (810–877)

Julian of Norwich (1342–1416)

Mechthild of Magdeburg (1212–1297)

Meister Eckhart (1260–1327)

Richard of Saint Victor (d.1173)

Richard Rolle (1300–1341)

The Cloud of the Unknowing (anonymous, instruction in mysticism, 1375)

Theologia Germanica (anonymous, mystical treatise, late 14th century)

Thomas a’ Kempis (1380–1471)

Thomas Aquinas (1225–1274)

Walter Hilton (1340–1396)

Renässansen, Reformationen, och Mot–Reformationen

Brother Lawrence (1614–1691)

Emanuel Swedenborg (1688–1822)

George Fox (1624–1691)

Ignatius of Loyola (1491–1556)

Jakob Böhme (1575–1624)

Jean Nicolas Grou (1731-1803)

John of the Cross (Juan de Yepes) (1542–1591)

Joseph of Cupertino (1603–1663)

Madame Guyon (1647–1717)

Teresa of Ávila (1515–1582)

Theophan the Recluse (1815–1894)

William Law (1686–1761)

Moderna Eran (19th—20th Century)

Alexandrina Maria da Costa (1904–1955)

Bernadette Roberts (1931–)

Berthe Petit (1870–1943)

Carmela Carabelli (1910–1978)

Domenico da Cese (1905–1978)

Evelyn Underhill (1875–1941)

Flower A. Newhouse (1909–1994)

Frank Laubach (1884–1970)

Frederick Buechner (1926–)

Karl Rahner (1904–1984)

Lúcia Santos (1907–2005)

Maria Pierina de Micheli (1890–1945)

Maria Valtorta (1898–1963)

Marie Lataste (1822–1899)

Marie Martha Chambon (1841–1907)

Martin Buber (1868–1965)

Mary Faustina Kowalska (1905–1938)

Mary of Saint Peter (1816–1848)

Mary of the Divine Heart (1863–1899)

Padre Pio of Pietrelcina (1887–1968)

Pierina Gilli (1911–1991)

Pierre Teilhard de Chardin (1881– 1955)

Simone Weil (1909–1943)

Soren Kierkegaard (1813–1855)

Thomas Merton (1915–1968)

Thomas Raymond Kelly (1893–1941)

Share: