Jesu liknelse i Matt. 22:1-14 Kallad och Utvald!

Mat 22:1-14: "Därefter började Jesus än en gång tala till dem i liknelser, och sa: Himmelriket är likt en kung, som höll bröllop för sin son och skickade ut sina tjänare, för att kalla dem till bröllopet som var bjudna, men de ville inte komma. Återigen skickade han ut andra tjänare, och sa: Säg åt dem som är bjudna: Se, jag har tillrett min måltid, mina oxar och gödkalvarna är slaktade, och allting är redo. Kom till bröllopet. Men de brydde sig inte om det, utan gick sin väg, den ene till sitt jordbruk, den andre till sina affärer. Och de andra tog fast hans tjänare och misshandlade och dödade dem. När kungen hörde det, blev han vred och skickade ut sina härar och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad. Sedan sa han till sina tjänare: Bröllopet är ju färdigt, men de som var bjudna var inte värdiga. Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. Och tjänarna gick ut på vägarna och samlade alla, så många de fann, både onda och goda, och bröllopssalen blev fylld av gäster. När kungen gick in för att se på gästerna, fick han där se en man som inte var klädd i bröllopskläder. Då sa han till honom: Min vän, hur kom du in här utan bröllopskläder? Men han teg. Då sa kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och för bort honom och kasta honom i det yttersta mörkret. Där ska vara gråt och tandagnisslan. För många är kallade, men få är utvalda."

5 Mos. 7:6-8  Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta. Det var INTE FÖR ATT NI VAR STÖRRE än alla andra folk som HERREN fäste sig vid er och UTVALDE er, ni var TVÄRTOM MINDRE ÄN ALLA ANDRA FOLK. Utan det var därför att HERREN älskade er och höll den ed som han hade svurit era fäder som HERREN förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand.

Vem är aktörerna i Jesu liknelse? Kungen är Gud Fadern, Sonen är Jesus Kristus, tjänarna är profeterna och apostlarna, de kallade är Israel.

Gud utvalde Israel som sitt folk, och Gud utvalde profeterna och apostlarna som sina tjänare. Där har vi Guds suveräna utväljande, inte på grund av meriter eller förtjänst. Gud utvalde inte Israel för att det var ett stort och mäktigt folk, utan tvärtom, för att det var ett litet och oansenligt folk. Profeterna  och apostlarna utvaldes inte för att de var så mycket högre moraliskt, eller för att de var bättre än andra människor i Israel, ta Jona som exempel, han var ingen stor och mäktig människa. Han var feg och upprorisk, men ödmjukade sig inför Gud. Gud utvalde inte Davids äldre bröder, utan David, den yngste och svagaste. Jesu lärjungar var enkla människor. 

Gud har nu alltså ett utvalt folk och har sina utvalda profeter och apostlar. Dessa profeter och apostlar är då Herrens tjänare som går ut till Israel och bjuder in till bröllop, för liknelsen handlar om himmelriket som är likt en kung som höll bröllop... Men Israel slog ihjäl profeterna, stenade dem och ville inte komma till bröllopet. De var kallade men ville inte komma. Därför blev Gud vred och sa till sina tjänare profeterna och apostlarna att gå ut vägskälen och bjud in ALLA ni ser till bröllopet. Och tjänarna samlade både goda och onda så att bröllopssalen blev fylld med gäster.

Alla som hörde var alltså kallade, och de som hörde kallelsen och kom blev då de utvalda.

En person var utan bröllopskläder, och blev utkastad från bröllopet. Varför? Detta visar att det finns ett kriterium för att komma till bröllopet och det är att vara iklätt Kristi rättfärdighet.

Så här har vi Guds kallelse som gick ut till Israel, som de förkastade. Eftersom de kallade förkastade inbjudan (men inte alla) gick Guds kallelse ut till hela mänskligheten. Och profeterna och apostlarna samlade både goda och onda, oavsett bakgrund, ras och ställning. Ingen av dessa kunde skryta med någonting inför Gud, och de kom till bröllopet och detta är de utvalda. De som hörde Evangeliet och kom trodde budskapet.

Den som kom hade ett krav på sig, och det var att ikläda sig Kristi rättfärdighet och den som var iklätt sin egen rättfärdighet – egenrättfärdighet, blev utkastat i mörkret.

Därav har vi Jesu slutord: många är kallade men få är utvalda.

Detta handlar därför inte om att Gud utvalt några till evigt liv, och några till evig död, som kalvinismen lär. Det är den som hör kallelsen till Kristi rike och kommer, som blir utvalda.

Detta undervisar Paulus om i 1 Korintierbrevet:

1Kor 1:17-31: "För Kristus har inte sänt mig för att döpa, utan för att predika evangelium, inte med visdom i ord, för att Kristi kors inte skulle vara förgäves. Ordet om korset är ju en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som är frälsta är det Guds kraft. För det står skrivet: Jag ska göra slut på de visas visdom, och de förståndigas förstånd ska jag förkasta. Var är de visa? Var är de skriftlärda? Var är denna världens kloka? Har inte Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Men eftersom världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, så behagade det Gud att genom den dårskap som predikas frälsa dem som tror. För judar begär ju ett tecken och greker söker efter visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för grekerna en dårskap, men för dem som är kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus, Guds kraft och Guds visdom. För Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. FÖR SE PÅ ER KALLELSE, BRÖDER, ATT INTE MÅNGA VAR VISA EFTER KÖTTET, INTE MÅNGA MÄKTIGA, INTE MÅNGA AV FÖRNÄM SLÄKT. MEN DET SOM VAR DÅRAKTIGT FÖR VÄRLDEN HAR GUD UTVALT FÖR ATT LÅTA DE VISA STÅ DÄR MED SKAM, OCH DET SOM VAR SVAGT I VÄRLDEN HAR GUD UTVALT FÖR ATT LÅTA DET STARKA STÅ DÄR MED SKAM. OCH DET SOM VAR RINGA OCH FÖRAKTAT I VÄRLDEN OCH DET SOM INGENTING VAR, DET HAR GUD UTVALT FÖR ATT GÖRA TILL INTET DET SOM VAR NÅGONTING, FÖR ATT INGET KÖTT SKA KUNNA BERÖMMA SIG INFÖR HONOM. Men genom honom är ni i Kristus Jesus. För oss har han blivit vishet från Gud och rättfärdighet och helgelse och befrielse, för att som det står skrivet: Den som berömmer sig ska berömma sig i Herren."

Det är den som ödmjukar sig inför Herren som utväljs av Herren. De högmodiga står han emot. Så har det alltid varit, genom hela historien, och så är det fortfarande!

Share: