Medkänsla, Kärlek och Humanitet

Vilka fina ord. Det är ord som verkligen når in i människans själ. Själen gottar sig över att tänka på sin fina medkänsla. Själen älskar ord som kärlek, för själen blir så upphöjd och stark. Vi ska visa kärlek mot alla människor, älska alla människor, älska våra fiender, älska älska älska. 

Men frågan är, med vilken kärlek ska vi älska? Och hur kommer kärleken till själen? Och vilken kärlek är det själen ska omfamna? 

Kärlek till sanningen är grunden för all medkänsla, humanitet och alla andra goda dygder. Men själiska kristna lägger in nya värderingar i orden kärlek och medmänsklighet. Dessa nya värderingar går på tvärs av Guds Ord, och förleder ljumma kristna in på avvägar. Men om någon älskar sanningen, hjälper sanningen oss att se vad som händer och vad som behövs göras. 

Ef. 4:15 Vi skall i stället i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus.

David hade sin glädje i HERREN. Hans själ gladde sig över HERRENS frälsning och Guds verk i sitt liv. Han hade inte sin glädje i fina ord och tomma fraser, utan levde med och för Gud. 

Ps. 86:2-4 Bevara min själ, ty jag är din. Du, min Gud, fräls din tjänare som förtröstar på dig. Var mig nådig, Herre, ty hela dagen ropar jag till dig. Gläd din tjänares själ, ty till dig, Herre, lyfter jag min själ.

När vi går igenom öknen med Gud är det så enkelt att söka tröst i andra saker än Herren. Vi vänder oss så lätt ifrån Gud till något som ger en snabb lindring, snabb lösning men som inte ger evig tröst. Vi vill må bra, vi vill vara lyckliga, och är vi inte det måste Gud ha övergett oss. Vi bygger hela vårt kristna liv på hur vi mår och hur vi känner oss. Vi bygger hela vårt kristna liv på känslor, på själen. Är vi lyckliga, är Gud med oss, är vi glada, är Gud med oss. Vi har då blivit själiska kristna, som inte orkar stå emot trycket från satan på den onde dagen. Vi faller. Vi blir svaga kristna och inte alls ”starka i Herren och hans väldiga kraft,” som Paulus säger i Efesierbrevet: 

Ef. 6:10 Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft.

Till slut blir vi så torra i själen att vi blir desperata och letar efter nya uppenbarelser och söker nya ”väckelser”. Vi glömmer hämta styrka från Gud, och hämtar istället styrka ur händelser, häftiga möten och predikanter. Men den styrkan försvinner väldigt fort. Den varar inte länge. 

Om vi däremot väljer Guds väg och gör som David, ropar till Gud att ge oss kraft att vandra i hans nåd, att Herren ska fylla vår själ med glädje och frid, då blir vi allt starkare för varje dag som går. David kände HERREN och han visste att även om det SER illa ut, så var Gud med honom. Han visste att HERREN var trofast, god, barmhärtig, nådig och sen till vrede. 

När vi i trofasthet håller oss till Herren och inte glider bort kommer hans nåd oss till hjälp. Han ÄR en trofast Gud, han ÄR en nådig och barmhärtig Gud, han ÄR sen till vrede och stor i nåd och sanning.

Share: