Joh. 14:1-3 - Talar om Försoningen! Inte om något Hemligt Uppryckande!

I en diskussion på Facebook angående Pre-Trib rycktes gång på gång text ur sin kontext. Därför satte jag allting på sin spets genom att göra ett extremt felaktigt påstående för att få dem att tänka till och som de enkelt kunde motbevisa. Jag skrev:

I Joh 8:21 säger Jesus att Pre-tribbare ska dö i sina synder. Läs själv:

Än en gång sade Jesus till dem: "Jag går bort, och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. Dit jag går kan ni inte komma."

Om ni inte håller med mig, visa mig i så fall hur ni kommit fram till en annorlunda slutsats. Överbevisa mig om att jag har fel.

Jag fick det förväntade svaret att texten handlade om fariséerna och inte om Pre-Tribbers och jag svarade:

Här gjorde Ni båda en korrekt exegetisk utläggning av Joh. 8:21. Ni läste och kände till kontexten och såg att Jesus INTE ALLS talade om Pre-Tribbare utan om fariseerna.

Men varför gör Ni inte likadant med Pre-Tribs lära angående Jesu ord i Matt. 24 eller Paulus ord?

Som svar kom bland annat Johannes 14:1-3

Varför komma med bortförklaringar och inte tro exakt som Jesus säger att Han skall komma halvvägs ner till rymden för att hämta hem oss till där Han befinner sig som vi vet är i himlen och där Han har berett boningar åt oss som Han har lovat oss och inte komma ner till jorden där vi är.

Du ser att det är två olika händelser den ena är församlingens uppryckande som matchar perfekt med John 14:1-3 med 1 Tess 4:16-17 och 1 Kor 15:51-52 och inte med Matteusevangeliet 24:27-31, Markusevangeliet 13:24-27, Lukasevangeliet 21:25-27.

Det är inte som uppryckandet där Jesus kommer för hämta hem oss till där Han är i himlen och där Han har förberett boningar åt oss jämfört med Jesu andra ankomst ner till jorden där Han utför sin slutliga dom och det sker saker både i luften och på jorden och där allt handlar om dom men som aldrig nämnts i uppryckande verserna.

Att jämföra Matt. 24:27-31 med Joh. 14:1-3 är som att jämföra päron och äpplen. Vi behöver alla lägga bort våra förutfattade meningar. Därför kände jag att det var dags att ta sig an Johannes kapitel 14, som är en bibelvers som så ofta anges som bevis på ett hemligt uppryckande. Förutfattade meningar är sådant som vi FÖRUTSÄTTER vara sant utifrån något som inte direkt ingår i textsammanhanget.

   fö`rutfattad  adjektiv förutfattat

för·ut|­fatt·ad fast­ställd på för­hand, utan analys av verkliga förhållanden om å­sikt e.d. [Svenska Akademins Ordbok]

---

Johannes 14:1-3

Joh. 14:1-3 Låt inte era hjärtan oroas. Ni tror på Gud, tro också på mig. I min Faders hus finns många boningar. Och om det inte vore så, skulle jag ha sagt er det. Jag går bort för att bereda plats åt er. Och när jag har gått bort för att bereda plats åt er, ska jag komma tillbaka och ta er till mig, för att också ni ska vara där jag är.

Verserna används av Pre-Trib som bevis för ett hemligt uppryckande. Men är det var texten talar om? Studerar vi text i sin kontext förstår vi att det handlar om försoningen!

Men först, för att förstå vad som menas med att läsa text i sin kontext placerar vi händelserna i rätt ordning:

I Johannes kapitel 13 var Jesus med sina lärjungar i den övre salen och höll kvällsmåltiden (Joh. 13:2 ”Då kvällsmåltiden var avslutad hade djävulen redan ingivit Judas Iskariot, Simons Son, i hjärtat att han skulle förråda honom.”) och först i Joh. 14:31 säger Jesus: ”Stå upp, låt oss gå härifrån.” Därav vet vi att Johannes kapitel 13 och 14 utspelas i det Övre Rummet. Jag visar texten i sin kontext och låter även Matteus få tala:

Matt. 26:17-21 Men på första dagen i det osyrade brödets högtid kom lärjungarna till Jesus och sa till honom: Var vill du, att vi ska förbereda åt dig att äta påskalammet? Då sa han: Gå in i staden till den och den och säg till honom: Mästaren säger: Min stund är nära, hos dig vill jag fira påsk med mina lärjungar. Och lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet. När det hade blivit kväll, låg han till bords med de tolv. Och medan de åt, sa han: Sannerligen säger jag er: En av er ska förråda mig.

Joh. 13:2 ”Då kvällsmåltiden var avslutad hade djävulen redan ingivit Judas Iskariot, Simons Son, i hjärtat att han skulle förråda honom.”

Så hur vet jag då att Jesus talade om försoningen i Joh. 14? 

Jo, I Johannes 13 åt de den första ”nattvarden”, Jesus instiftade det nya förbundet och Han berättade för dem om Sin bortgång, Han skulle gå bort för att bereda plats åt dem. Han talar om försoningen på korset, hur Han skulle återlösa människorna från synden och skulle förbereda en plats åt sitt folk så vi kunde vara där Han var. Därför behöver vi läsa Joh. 13:33-14:6 som en sammanhängande berättelse. Tänk nu på att kapitel- och versindelningen inte skrevs av Johannes:

Joh. 13:33-14:6 Barn, ännu en kort tid är jag hos er. Ni kommer att söka efter mig, och som jag sa till judarna, så säger jag också nu till er: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra. Såsom jag har älskat er så ska också ni älska varandra. Om ni har kärlek till varandra ska alla genom det förstå att ni är mina lärjungar. Simon Petrus sa till honom: Herre, vart går du? Jesus svarade honom: Dit jag går, kan du inte följa mig nu, men längre fram ska du följa mig. Petrus sa till honom: Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Mitt liv vill jag ge för dig. Jesus svarade honom: Vill du ge ditt liv för mig? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Tuppen ska inte gala, förrän du tre gånger har förnekat mig. Låt inte era hjärtan oroas. Ni tror på Gud, tro också på mig. I min Faders hus finns många boningar. Och om det inte vore så, skulle jag ha sagt er det. Jag går bort för att bereda plats åt er. Och när jag har gått bort för att bereda plats åt er, ska jag komma tillbaka och ta er till mig, för att också ni ska vara där jag är. Och vart jag går, vet ni, och vägen vet ni. Tomas sa till honom: Herre, vi vet inte vart du går, så hur kan vi veta vägen? Jesus sa till honom: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

Följer vi Johannes berättelse ytterligare och kommer till kapitel 16 fortsätter samtalet kring Hans bortgång:

Joh. 16:16, 20-23 En liten tid, och ni ser mig inte och ytterligare en liten tid, och ni kommer att se mig, för jag går till Fadern... Sannerligen, sannerligen säger jag er: Ni ska gråta och jämra er, men världen ska glädja sig. Och ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas i glädje. När kvinnan föder barn har hon det svårt, därför att hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, kommer hon inte längre ihåg sin smärta i glädjen över att en människa blivit född till världen. Så är också ni sorgsna nu. Men jag ska se er igen, och då ska era hjärtan glädja sig, och ingen ska ta er glädje ifrån er. Och på den dagen ska ni inte fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.”

Han förberedde lärjungarna på sin bortgång genom sin korsdöd, och tröstade dem med orden Oroa er inte (Joh. 14:1). 

Jesus sa till Petrus att inte kunde följa honom nu, men senare skulle han följa honom, och då talade Han om Petrus korsdöd (jmf. Joh. 21:19). Jesus gick till korset för att bereda plats åt oss. När Jesus hade uppstått sökte Petrus och Johannes efter honom (Ni kommer att söka efter mig... Dit jag går kan ni inte komma), för Maria Magdalena hade berättat att hon sett Herren (Joh. 20:1-10). Och efter uppståndelsen kom Jesus tillbaka till dem (Joh. 20:19), men inte förrän Han hade framfört Sitt blod inför Fadern (Joh. 20:17 ”Jesus sa till henne: Rör inte vid mig, för jag har ännu inte farit upp till min Fader. Men gå till mina bröder och säg till dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud.”). Jesus for upp till sin Fader och vår Fader, för att utföra sin prästerliga tjänst och presentera Sitt blod som Guds Offerlamm. Jesus sa i Joh. 14:6 att Ingen kommer till Fadern utom genom honom, och vi vet att utan Jesu försoning på korset skulle vi fortfarande vara evigt förlorade.

Lärjungarna upplevde en djup sorg när Jesus dog, men de fick uppleva en makalös glädje när de förstod att Han var uppstånden  (Joh. 16:20). Och efter att Hans uppståndelse fick de löftet att DE NU kunde be till Fadern (Joh. 16:23-24). 

Så när Jesus gick bort för att bereda plats åt oss, var det för att fullborda försoningsverket inför Fadern.

Vi ser alltså att Hans tal till lärjungarna i den övre salen handlade om försoningen och inte om något hemligt uppryckande som Pre-Trib hävdar.

 Inget Osynligt Uppryckande  

Att sedan läsa in ett osynligt uppryckande i Joh. 14:1-3 är att göra tvärtemot det Ni presterade ang. Joh. 8:21! Ni behöver använda samma konsekventa logik när Ni läser HELA Bibeln. Att säga att Jesus talar en fullt synlig återkomst i Matt. 24:30-31 och sedan om ett hemligt uppryckande i Joh. 14:1-2, gör Jesus till en förvirrad människa.

När Jesus talar till sina lärjungar i Joh. 14 sker det under Den Sista Måltiden, vilket kom några dagar EFTER Hans predikan på Oljeberget. Att Han först berättar för lärjungarna att de ska vara vakna för alla tecknen och vara medvetna om antikrists kommande förföljelse och sedan ett par dagar efteråt prata om ett hemligt uppryckande, blir ju helt absurt. Är Han förvirringens Herre? Är Jesus en förvirrad människa? Visste Han inte vad han talade om?

En del Pre-Tribbare menar att Jesus inte hade en aning om att det kom ett hemligt uppryckande, och att det var Paulus som fick den uppenbarelsen. Men vem fick han den av? Är det inte Jesus som uppenbarar allting för oss? I Joh. 16:14-15 säger Jesus om den Helige Ande: ”Han ska förhärliga mig, för av mitt ska han ta och förkunna för er. Allt vad Fadern har är mitt. Därför sa jag, att han ska ta av mitt och förkunna för er.” Lärjungarna visste Han VET ALLTING (Joh. 16:30, 21:17). Men enligt Er visste Han tydligen INGENTING om det ”hemliga uppryckandet”. Självklart visste Han det, för han berättar hela händelseförloppet i tydliga och klara ordalag i både Matt. 24, Mark. 13 och Luk. 21. 

Pre-Trib gör en logisk kullerbytta som Ni sväljer med hull och hår, men när jag drog allting till sin spets då plötsligt använde Ni Er av den gudagivna logiken. Kanske därför att Ni blev skrämda av mitt uttalande? Skrämda att verkligen ta reda på om jag hade rätt i mitt påstående?

Oavsett hur mycket man än letar efter ett ”osynligt”, ”hemligt uppryckande”, så hittar man det inte. Varför? Därför att det är ett påhitt av människor! John MacArthur erkänner att Bibeln inte har ett enda tydligt och klart bibelställe där Pre-Trib uttrycks. Dom säger: ”Man måste läsa mellan raderna.” Dr. Walvoord, Pre-Tribs främste förespråkare erkänner: ”Det finns inget ställe i Bibeln som säger att Jesus hämtar oss innan Vedermödan.” Om man påstår någonting som INTE finns beskriven i Bibeln, då är man intellektuellt oärlig. Så frågan är varför Pre-Trib läser in ett hemligt uppryckande i Jesu och Paulus ord?

Den Felaktiga Dispensationalismen 

Jag är övertygad att den här förvirringen här har sin grund i den felaktiga dispensationalismen som förvränger Guds ord. Argumenten bygger på vem de ”utvalda” i Matt. 24:31 är. Är det det judiska folket eller är det de troende, alltså församlingen som består av BÅDE judar och hedningar?

Därför, innan vi kan argumentera om ett hemligt uppryckande måste vi först ta reda på vem de ”utvalda” verkligen är. Om vi inte gör det kommer vi fram till fel slutsats av Matt. 24:31.

Om det är det judiska folket, ja då har Pre-Trib rätt. Men om det är församlingen, då har Post-Trib rätt. Det kan inte vara både ock. Två olika saker kan inte vara samma. Det här är en mycket viktig fråga som var och en av oss måste ta ställning till.

Vem är de utvalda?

Om de utvalda i Matt. 24 är det fysiska Israel, vem är då de utvalda i alla breven? Om de utvalda i Matt. 24 är det fysiska Israel betyder det att ingen av breven gäller oss i församlingen. Tänk nu på att Jesu profetia sträcker sig från tiden Han gick på jorden och gäller ändens tid. Under dessa 2000 år hann Paulus, Johannes, Petrus, Jakob och Judas skriva mängder med brev adresserade till de ”utvalda”.

Om Jesus inte talade om de troende utan om det judiska folket i Matt. 24:31 får vi skriva om evangelierna:

Matt. 22:14  Ty många är kallade, men få är JUDAR."

Matt. 24:24  Ty falska messiasgestalter och falska profeter skall träda fram och göra stora tecken och under för att om möjligt bedra även det JUDISKA FOLKET.

Matt. 24:31  Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans JUDISKA FOLK från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra.

Om vi ska applicera er tankegång på alla breven blir det så här:

Rom. 8:33  Vem kan anklaga Guds JUDISKA FOLK? Gud är den som frikänner.

Så här resonerar faktiskt kristen sionism och de som representerar Den Dubbla Förbundsteologin.

Rom. 11:7  Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. Det JUDISKA FOLKET har nått det, men de andra har blivit förstockade.

Är Paulus förvirrad när han säger ”vad Israel stävar efter har de inte uppnått, MEN det JUDISKA FOLKET har uppnått det”? Talar Paulus emot sig själv här, så att han egentligen menar att de andra folken har blivit förstockade, men inte det JUDISKA FOLKET?

Kol. 3:12  Klä er därför som Guds JUDISKA FOLK, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.

Så här tänker Hebrew Root. Det är ett ”budord” för dem. Klä er som Guds judiska folk.

1 Thess. 1:4  Vi vet att ni bröder, Guds älskade, är JUDAR av Gud.

Så här tänker ersättningsteologerna, att de troende hedningarna nu är JUDAR.

1 Tim. 5:21  Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de JUDISKA änglarna att iaktta detta utan någon förutfattad mening och inte handla partiskt.

De ”JUDISKA ÄNGLARNA”?. Kanske det finns nån sekt som tänker så här.

Tit. 1:1  Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att leda Guds JUDISKA FOLK till tro och till insikt om den sanning som hör till gudsfruktan.

Det här låter rätt, men Paulus säger på ett annat ställe att han är hedningarnas apostel, i motsats till Petrus som är sänt till judarna.

1 Petr. 1:1  Från Petrus, Jesu Kristi apostel, till de JUDAR som lever kringspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien.

Det här låter också nästan rätt och det skulle kunna vara ett argument för att vilseleda de troende, för Petrus var apostel till det judiska folket. Men det är så lätt att glömma bort att Petrus talar till de troende, och inte till dem som inte tror.

2 Joh. 1:1  Från den gamle till den JUDISKA frun och hennes barn, som jag älskar i sanningen, och inte bara jag utan alla som har lärt känna sanningen.

Här blir det nästan lite löjligt.

2 Joh. 1:13  Din JUDISKA systers barn hälsar till dig.

Hennes barn också?

Upp. 17:14  De skall strida mot Lammet, och Lammet skall besegra dem, tillsammans med de kallade, JUDAR och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung."

Det här är också en sådan vers som skulle kunna användas för att bedra de troende med. Därför behöver vi vara på vår vakt, och veta vad Guds ord egentligen säger. Och varför ska Jesus samla de judiska folket vid sin ankomst till Jerusalem? De är ju där redan!

Ni inser väl hur fel det blir när man drar allt till sin spets? De utvalda består av både troende judar och troende hedningar. När Jesus talar om sina ”utvalda” talar han alltså till de som tror, och inte om de som INTE tror.

Share:

Läs Mer

En kalvinsts argument mot den Klassiska Försoningsläran!

Kalvinist 1 har den här gången argumenterat  mot den Klassiska Försoningsläran. För den som vill läsa hela hans svar kan klicka här. 

Några saker som jag reagerar på i Kalvinist 1’s kommentar är:

• Den klassiska eller traditionella försoningsläran är just som namnet antyder, en människors tradition och inte Bibelns hela lära.
• Men döden beror just på Guds vrede över vår synd.
• Den klassiska försoningsläran uppstod först med Origenes, som förklarades villolärare av församlingen bl a för att han även lärde ut universalism, att alla blir frälsta.
• Den juridiska försoningsläran är Bibelns egen lära. Det är irrelevant, att ingen i kyrkohistorien ska ha lärt det under de första 1000 år sedan betyder inte att inte Bibeln lär ut den juridiska försoningsläran!
• Vad gäller huruvida den juridiska försoningsläran inte återfinns i kyrkohistorien (bortsett från NT) så är det inte ett riktigt påstående. Den juridiska försoningsläran, är att Jesus tog på Sig straffet i syndares ställe. Straffet är Guds vrede över människans synd, som blidkades genom Jesu lidande och död på korset.
• Det är inte som att den bara är ett av många giltiga försök till att förklara Jesu död. Det handlar om att man läser i Bibeln och får ut läran utifrån Bibeln. Inte vad man vill att den ska säga och letar efter stöd för det. Det är alltså vad Bibeln själv uttryckligen säger och lär om Jesu död.
• Förnekar man den juridiska försoningsläran, förnekar man Evangeliet. Man har inte omvänt sig och trott Evangeliet. Man vill inte se allvaret i sin synd, man vill inte tro på Bibelns Gud som tydligt är "en rättfärdig domare, en Gud som visar sin vrede varje dag" (Ps 7:12). Man förnekar Evangeliet, tror på en avgud som endast "är kärlek" och är därför inte kristen eller frälst.”

Inledning
Jag vill nu att kalvinisten verkligen tänker igenom mina ord och tar tid att reflektera över om den bild av Gud som presenteras av kalvinismen är den sanna bilden av den Allsmäktige! Jag bemöter dessa påståenden dock inte i nödvändigtvis i den ordningen.

Kalvinistens GUD är en vredens Gud som inte finns i Bibeln, och den felaktiga bilden av Gud påverkar den kristnes tro, frimodighet och vila i Kristus och på Hans löften. Jag skrev i mitt inlägg om den Objektiva Försoningsläran så här:

Gud är en arg och vred Gud, inte en Gud som har omsorg om sin skapelse, inte en Gud som hade en plan redan innan världens begynnelse. Gud framställs också som villrådig och i konflikt med sig själv. Vreden över människans fall och synder är så fruktansvärd att han inte vet hur han ska lösa problemet med synden. Han kommer sedan upp med iden att han själv ska ta straffet.

Den Objektiva Försoningsläran/Satisfactory Theory

Den objektiva/juridiska försoningsläran uppstod på 1000-talet med Anselm, och Romersk-Katolska Kyrkan antog denna lära, vilket reformatorerna Luther och Kalvin förde vidare. 

 Anselm sade:

Människan hade förolämpat Gud genom synden. Synden vanärade Guds Majestät. En individ kan förlåta en synd, men ett rikes överhuvud kan inte göra det. En lämplig upprättelse måste erbjudas. Men vår förolämpning genom vår synd var så stor att bara någon som var gudomlig kunde tillhandahålla den lämpliga upprättelsen. Det var människan som förolämpade Gud, därför kunde bara upprättelsen göras genom en människa. Därför var den ende som kunde tillhandahålla den behövliga upprättelsen inför Gud någon som var både gudomlig och mänsklig, både Gud och människa och det var Jesus Kristus genom inkarnationen.

Och Anselms syn på försoningen blev den primära synen för Katolska Kyrkan. Reformatorerna anammade den här katolska försoningsläran som de själva hade vuxit upp med. De ändrade den lite och uttryckte den i mer juridiska strafftermer. Gud Fadern hade gett ett dekret att:

Människan måste dö för sina synder. Genom ett sådant dekret kunde Gud inte ändra på sig och bara helt enkelt förlåta människorna för deras synder. Straffet måste betalas. Därför tog Kristus Guds straff i vårt ställe. Gud straffade honom istället för oss.

Reformatorerna talar om Guds vrede som utgöts över Kristus, och att Kristi blod blidkade Faderns vrede. Det här är fortfarande vad bibeltroende kristna och katoliker tror. Kristna i västvärlden har vuxit upp med denna syn på försoningen och de flesta vet inte om att det finns en bibelbaserad försoningslära. Men ändå, det viktigaste vi behöver förstå är att Kristus dog för våra synder, och han friköpte oss och att vi är renade och frälsta genom hans blod.

Den objektiva försoningsläran har flera svaga punkter och inte helt genomtänkt. Men den är enkel att förstå då den reducerar försoningen till en väldigt enkel modell. Men den är otillräcklig och en mycket förenklad modell.

Den klassiska försoningsläran omfattar så mycket, mycket mer; den himmelska världen, den jordiska världen, i den andliga världen och i den materiella världen.

Förlät Gud mänsklighetens skuld eller betalade någon annan skulden för oss? Den objektiva försoningsläran konstaterar att Gud helt enkelt inte kunde förlåta oss våra synder. Den säger att Jesus betalade skulden för oss. Så Fadern förlät oss inte våra synder, utan Fadern fick helt enkelt en betalning från någon annan, Sonen. Den objektiva försoningsläran lär: ”Gud är inte barmhärtig. Han är rättvis. Synden måste betalas och  om inte du kan, måste någon annan betala den.” Den klassiska försoningsläran säger att Gud förlät oss våra synder. Han fick inte betalning för våra synder från Sonen. Den objektiva försoningsläran säger att någon måste betala för synden. Om inte människan klarar av det, måste någon annan ta straffet, för straffet SKA betalas. Problemet med denna tanke är att det står att Gud förlät oss våra synder.

Förlåtelse och tillfredsställelse av vrede är två helt olika saker. Vi har liknelsen Jesus berättar:

Då kom Petrus fram till honom och sa: Herre, hur ofta ska jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger? Jesus sa till honom: Jag säger dig: Inte upp till sju gånger utan upp till sjuttio gånger sju. ... Och när han började räkna, förde man fram till honom en som var skyldig honom tiotusen talenter. Men eftersom han inget hade att betala med, befallde hans herre att han och hans hustru och barn och allt det han ägde skulle säljas så att betalning kunde ske. Då föll den tjänaren ner på sina knän inför honom och bad: Herre, ha tålamod med mig, så ska jag betala dig allt. Då greps tjänarens herre av medlidande och gav honom fri och efterskänkte honom skulden. Men när tjänaren kom ut fann han en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Och han tog fast honom och grep honom om strupen och sa: Betala mig vad du är skyldig. Då föll hans medtjänare ner vid hans fötter och bad honom, och sa: Ha tålamod med mig, så ska jag betala dig allt. Men han ville inte, utan gick och lät sätta honom i fängelse, tills han hade betalat skulden. När hans medtjänare såg vad som hände, tog de mycket illa vid sig och gick och berättade för sin herre allt det som hade hänt. Då kallade hans herre honom till sig och sa till honom: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och hans herre blev vred och överlämnade honom åt dem som torterar, tills han hade betalat allt som han var skyldig honom. Så ska också min himmelske Fader göra med er, om ni inte, var och en, av hjärtat förlåter sin broder hans överträdelser. Matt. 18:21-27

Förlät han skulden eller kom någon och betalade tjänarens skulder? Det står att kungen helt enkelt förlät tjänarens skulder. Hade kungen sagt: Ledsen, men du måste betala din skuld, för det skulle vara i strid mot min rättvisa, vilken orsak har då vi att förlåta den som syndar mot oss? Vi skulle då också kunna säga: Jag önskar jag kunde förlåta dig, men det skulle vara orättvist. Rättvisan kräver att du betalar för din synd, att du botgör för den orätt du har gjort mot mig. Kräver Gud mer av oss än Han själv klarar prestera? Men Bibeln säger att vi ska villigt förlåta. 

Här förstår vi också att förlåtelsen är villkorlig, och att Han tar tillbaka förlåtelsen om inte också vi förlåter. Det skulle Han inte kunna göra om Jesus hade betalat tjänarens skuld, för då skulle skulden vara betald, och Han kan inte återupprätta en betald skuld. Skulden är ju borta. Men skulden betalades inte, utan den blev efterskänkt, förlåten.

Men till vem blir lösen betalat? Både den objektiva och klassiska försoningsläran säger att Jesus gav sig själv som lösen för oss.

Lösensumma!

Bibeln talar om en lösen i t.ex. Matt. 20:28 (liksom Människosonen har kommit, inte för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.) och 1 Tim. 2:6 (Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.), och då måste vi fråga: Till vem betalas lösensumman? Ett engelskt lexikon beskriver lösensumma/ransom så här:

”The redeeming of a captive by paying money or complying with other demands.”

Under den objektiva försoningsläran blev lösensumman betalat till Fadern. MEN logiken frågar sig: om t.ex. ett barn kidnappas, till VEM betalas då egentligen lösensumman? Till barnets föräldrar? Nej, självklart inte. Det är ju barnets föräldrar som BETALAR lösensumman. Den betalas ut till kidnapparen, till den som håller barnet fången. Den som fick lösensumman var Satan, inte Fadern. Det var Satan som höll oss fånga genom synden.

Genom att välja att ge efter för Satans falska löften, genom att lyssna på honom, valde Adam och Eva honom som sin herre. De blev underställda honom. Som ett resultat kom hela människosläktet under syndens slaveri , Satan och döden (Joh. 8:34, Rom. 6:16-23, Gal. 4:1-9, Tit. 3:3, Hebr. 2:15, 2 Petr.2:19). Han hade en rättmätig del över mänskligheten, för vi valde frivilligt att följa hans väg, och inte Guds väg. Vi blev slavar under synden och överlämnade allt i hans händer. Därför kunde Satan erbjuda Jesus alla världens riken (Matt. 4:9), då hela världen var under slaveri under Satan och mörkrets makter. Satan är den här världens gud (2 Kor. 4:4). Så, enligt Matt. 20:28 och 1 Tim. 2:6 var alltså människosläktet kidnappad och Jesus friköpte oss!

Både den objektiva försoningsläran och den klassiska talar om att Jesus straffades för våra synder. Men den objektiva säger att straffet var något som Fadern krävde, så, Jesus betalade straffet till Fadern.

Men enligt den klassiska försoningsläran så var straffet en naturlig konsekvens av synden, precis som Gud sade till Adam: Om du äter därav ska du döden dö (1 Mos. 2:17). Vi kom under syndens välde, och någon måste betala priset för synden. Priset för Adams olydnad var döden. Och synden genomsyrar nu allt vad människan gör, tänker och talar. Och priset för synden betalade Jesus genom att ge sitt liv. Och Han uppstod, för döden kunde inte behålla Honom, eftersom Han var utan synd.

Och som du så riktigt påpekar, var det ingen av de tidiga kristna som trodde på den Objektiva Försoningsläran. Däremot finner vi tydliga bevis på vad vi nu kallar den klassiska försoningsläran. 

Bara Origenes?

Du nämner Origenes men det finns flera, och vad det verkar så hade alla de tidiga kristna denna lära. Att Origenes var en kättare som utan vidare byggde upp falska läror visar att den här läran var så självklar att han inte vågade sig på den och att någon annan lära var otänkbar.

I det här avsnittet har jag tagit fram flera citat från den tidiga församlingen, bl.a. Mathetes – Epistle to Diognetus (skrevs ca år 130 e.Kr.), Irenaeus (ca 120-202 e.Kr.), Origenes (ca 185-254 e.Kr.) och Cyprianus (ca ca 200-258 e.Kr.).

Mathetes Epistle to Diognetus (Skrevs runt år 130 e.Kr.) Mathetes var troligtvis en av Johannes lärjungar. Några säger Paulus' lärjunge. Mathetes skriver om sig själv: I do not speak of things strange to me, nor do I aim at anything inconsistent with right reason; but having been a disciple of the Apostles, I am become a teacher of the Gentiles. I minister the things delivered to me to those that are disciples worthy of the truth.

Mathetes Epistle to Diognetus (Skrevs runt år 130 e.Kr.): Was it then, as one might conceive, for the purpose of exercising tyranny, or of inspiring fear and terror? By no means, but under the influence of clemency and meekness. As a king sends his son, who is also a king, so sent He Him; as God He sent Him; as to men He sent Him; as a Saviour He sent Him, and as seeking to persuade, not to compel us; for violence has no place in the character of God. As calling us He sent Him, not as vengefully pursuing us; as loving us He sent Him, not as judging us. For He will yet send Him to judge us, and who shall endure His appearing? Mathetes - Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, Epistle to Diognetus Chap. VII.

Mathetes Epistle to Diognetus (Skrevs runt år 130 e.Kr.): For, who of men at all understood before His coming what God is? Do you accept of the vain and silly doctrines of those who are deemed trustworthy philosophers? of whom some said that fire was God, calling that God to which they themselves were by and by to come; and some water; and others some other of the elements formed by God. But if any one of these theories be worthy of approbation, every one of the rest of created things might also be declared to be God. But such declarations are simply the startling and erroneous utterances of deceivers; and no man has either seen Him, or made Him known, but He has revealed Himself. And He has manifested Himself through faith, to which alone it is given to behold God. For God, the Lord and Fashioner of all things, who made all things, and assigned them their several positions, proved Himself not merely a friend of mankind, but also long-suffering [in His dealings with them.] Yea, He was always of such a character, and still is, and will ever be, kind and good, and free from wrath, and true, and the only one who is [absolutely] good; (Comp. Mat_19:17) and He formed in His mind a great and unspeakable conception, which He communicated to His Son alone. As long, then, as He held and preserved His own wise counsel in concealment, He appeared to neglect us, and to have no care over us. But after He revealed and laid open, through His beloved Son, the things which had been prepared from the beginning, He conferred every blessing all at once upon us, so that we should both share in His benefits, and see and be active [in His service]. Who of us would ever have expected these things? He was aware, then, of all things in His own mind, along with His Son, according to the relation subsisting between them. Mathetes - Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, Epistle to Diognetus, Chap. VIII,

Mathetes Epistle to Diognetus (Skrevs runt år 130 e.Kr.): As long then as the former time endured, He permitted us to be borne along by unruly impulses, being drawn away by the desire of pleasure and various lusts. This was not that He at all delighted in our sins, but that He simply endured them; nor that He approved the time of working iniquity which then was, but that He sought to form a mind conscious of righteousness, so that being convinced in that time of our unworthiness of attaining life through our own works, it should now, through the kindness of God, be vouchsafed to us; and having made it manifest that in ourselves we were unable to enter into the kingdom of God, we might through the power of God be made able. But when our wickedness had reached its height, and it had been clearly shown that its reward, punishment and death, was impending over us; and when the time had come which God had before appointed for manifesting His own kindness and power, how the one love of God, through exceeding regard for men, did not regard us with hatred, nor thrust us away, nor remember our iniquity against us, but showed great long-suffering, and bore with us, He Himself took on Him the burden of our iniquities, He gave His own Son as a ransom for us, the holy One for transgressors, the blameless One for the wicked, the righteous One for the unrighteous, the incorruptible One for the corruptible, the immortal One for them that are mortal. For what other thing was capable of covering our sins than His righteousness? By what other one was it possible that we, the wicked and ungodly, could be justified, than by the only Son of God? O sweet exchange! O unsearchable operation! O benefits surpassing all expectation! that the wickedness of many should be hid in a single righteous One, and that the righteousness of One should justify many transgressors! Mathetes - Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, Epistle to Diognetus, Chap. IX,

Irenaeus (120-202 e.Kr.) “For at the first Adam became a vessel in his (Satan's) possession, whom he did also hold under his power, that is, by bringing sin on him iniquitously, and under color of immortality entailing death upon him.” Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, Book 3, Ch. 21 p. 456.

Irenaeus “...according to the ministration of the Word, who is perfect in all things, as the mighty Word, and very man, who, redeeming us by His own blood in a manner consonant to reason, gave Himself as a redemption for those who had been led into captivity. And since the apostasy tyrannized over us unjustly, and, though we were by nature the property of the omnipotent God, alienated us contrary to nature, rendering us its own disciples, the Word of God, powerful in all things, and not defective with regard to His own justice, did righteously turn against that apostasy, and redeem from it His own property, not by violent means...” Vol. 1, Book 3, ch. 1 p. 527.

Origenus 185-254 ekr “Christ is our redemption, because we had become prisoners, and needed ransoming.” Ante-Nicene Fathers, Vol. 9, Gospel of John, Book 1, part 3, p. 318

Origenus “He submitted to death purchasing us back by his own blood, from him who had got us into his power, sold under sin.” Ante-Nicene Fathers, Vol. 9. Gospel of John, Book 6, part 4, p. 377. 

Cyprianus 200-258 e.Kr. “He who is freed owes obedience to his deliverer.” Ante-Nicene Fathers, Vol. 5, Tr.2, p. 432

Låt säga någon betalade lösensumma för den kidnappade, då blir den befriade lydig under den som befriade denne. Och Jesus betalade lösen med sitt eget blod och vi blev då lydiga under Kristus. Ingen som blir befriade av någon säger: Tack så mycket, och sticker iväg, utan personen blir då i tacksamhetsskuld till befriaren. Och detta ser vi i Rom. 6:16-23 ”Vet ni inte att när ni överlämnar er som tjänare för att lyda någon, så är ni tjänare under den som ni lyder, antingen det är synden till död, eller lydnaden till rättfärdighet? Men Gud vare tack, att ni som var syndens tjänare nu har blivit av hjärtat lydiga den lära som anförtroddes åt er, och att när ni befriades från synden, blev ni rättfärdighetens tjänare. Jag talar på människors vis för er köttsliga svaghets skull. För på samma sätt som ni har ställt era lemmar i orenlighetens och orättfärdighetens tjänst till orättfärdighet, så ställ nu era lemmar i rättfärdighetens tjänst till helgelse. För då ni var syndens tjänare, då var ni fria från rättfärdigheten. Vilken frukt hade ni då? Det ni nu skäms för. För slutet på sådant är döden. Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds tjänare, blir er frukt att ni helgas och till slut får evigt liv. För syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.”

Vi ägs nu av Jesus, vår fullständiga lydnad är nu till Kristus, vår Herre, därför att Han friköpte oss från vår fångenskap under mörkrets välde.

Varför utgav Jesus sig själv för våra synder! Svaret får vi bl.a. i Galaterbrevet.

Nåd vare med er och frid från Gud, Fadern, och från vår Herre Jesus Kristus, som utgav sig själv för våra synder, för att han skulle ta oss ut ur den nuvarande onda världen, enligt Guds och vår Faders vilja. Gal. 1:3-4

Vi ser att vi inte blev räddade ur händerna på en arg Gud, utan räddade från ondskans makter, den här onda världen och dess mästare – Satan. Gud har gett oss logiken och förståndet för att vi ska använda det, inte för att vi ska låta oss proppas med felaktiga doktriner som vi sväljer utan eftertanke. Se t.ex. på följande verser, sen kan vi logiskt dra rätt slutsats.

Ge därför akt på er själva och på hela den hjord som den Helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. Apg. 20:28

Jesus köpte församlingen med sitt eget blod. Men från vem? Fadern? Om Fadern redan ägde församlingen, varför köpa församlingen från Fadern? Däremot, om vi sålt oss själva till synden och slaveri, då behövde vi verkligen friköpas. Och priset för det köpet var, som vi såg ovan, Kristi eget blod.

Både under den objektiva och den klassiska försoningsläran finns ett utbyte: Jesus dog i vårt ställe! Under den objektiva läran skulle Guds straffa oss men straffade sin egen Son istället. I den klassiska läran var vi under slaveri och fångenskap under Satan, synden och döden och mörkrets makter och Jesus dog i vårt ställe. Han tog det straff som Satan skulle gett oss.

Jesu Försoningsoffer

Båda lärorna lär att Jesus dog som ett försoningsoffer:

Men sedan han har burit fram ett enda offer för synderna, som gäller för alltid, sitter han på Guds högra sida. Hebr. 10:12

Jag är den gode Herden. Den gode Herden ger sitt liv för fåren. Joh. 10:11

Det här tror båda. Men de två lärorna har två olika bilder av Jesu offer. Den objektiva ser Hans offer mer som ett ritualistiskt offer, mycket likt de hedniska offren där de försökte blidka sin gud genom att utgjuta blod. Principen är samma under den objektiva läran; det finns en arg Fader som inte kan förlåta mänskligheten men Han blir blidkad genom sin Sons död. Någon måst dö för att blidka Guds rättvisa straff. Och Kristi död gav en sorts tillfredsställelse till Fadern. Kristi blod hade en blidkande effekt på Fadern.

Men Bibeln beskriver Jesu lidande och död som en hjältes död. Hjältedöden är när någon kliver in i en annans ställe, för att rädda denne. Bibeln visar inte på någon ritualistisk offerdöd, utan på en hjältedöd som gör att vi beundrar Jesu offerdöd på korset. Hans död var tillfredsställande för Fadern, inte för att Fadern hade någon hemsk njutning av att se blod utgjutet eller se sin Son torterad och dö. Det var hemskt för Fadern att se, och Han hade ingen njutning av att se det. Men samtidigt var han stolt över sin Son som genomgick den här otroligt ädla gärning, så vi kunde befrias från Satans och dödens makt. Det var Faderns vilja för Sonen. Ett offer båda gjorde.

Vi uppmanas också att göra som Sonen gjorde på en mängd ställen i Skriften.

Ingen har större kärlek än denna, att man ger sitt liv för sina vänner. Joh. 15:3

Och att ge oss själva som ett offer åt Fadern skriver Paulus om i Romarbrevet:

Så förmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att ni frambär era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud, er förnuftiga tjänst. Rom. 12:1

Gud vill att vi ska ge våra liv fullständigt åt Honom och tjäna Honom, men inte nödvändigtvis att vi ska dö som martyrer. Paulus talar om samma sak i Fil. 2:17

Ja, även om jag utgjuts vid er tros offer och tjänst, så är jag glad och gläds med er alla.

Ett bland många ställen där den klassiska försoningsläran skiljer sig från den objektiva är Kristi seger över Satan.

Eller hur kan någon gå in i en stark mans hus och plundra honom på vad han äger, utan att han först binder den starke? Sedan kan han plundra hans hus. Matt. 12:29

De tidiga kristna förstod det så, som också jag gör, att Jesus skulle binda Satan och plundra hans hus, med andra ord, alla hans fångar skulle friges. Det är inget vi har makten att göra. Bara Jesus kunde binda Satan.

Eftersom nu barnen är delaktiga av kött och blod, blev också han på liknande sätt delaktig av detsamma, för att han genom sin död skulle göra honom maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och göra alla dem fria som av fruktan för döden hade varit underkastade slaveri hela sitt liv. Hebr. 2:13-14

En del av försoningen var att besegra Satan så vi kunde frigöras. Den tidiga församlingen såg likadant på försoningen. 

Melito: The Immortal dieth, and answereth not a word; the Celestial is laid in the grave, and endureth! What new mystery is this?” The whole creation, I say, was astonished; but, when our Lord arose from the place of the dead, and trampled death under foot, and bound the strong one, and set man free, then did the whole creation see clearly that for man’s sake the Judge was condemned, and the Invisible was seen, and the Illimitable was circumscribed, and the Impassible suffered, and the Immortal died, and the Celestial was laid in the gave. For our Lord, when He was born man, was condemned in order that He might Show mercy, was bound in order that He might loose, was seized in order that He might release, suffered in order that He might feel compassion, died in order that He might give life, was laid in the grave that He might raise from the dead. Melito, Ante-Nicene Fathers, Vol. 8, Melito The Philosopher, Ch. II

Irenaeus: But as our Lord is alone truly Master, so the Son of God is truly good and patient, the Word of God the Father having been made the Son of man. For He fought and conquered; for He was man contending for the fathers, and through obedience doing away with disobedience completely: for He bound the strong man, (Mat_12:29) and set free the weak, and endowed His own handiwork with salvation, by destroying sin. For He is a most holy and merciful Lord, and loves the human race. Therefore, as I have already said, He caused man (human nature) to cleave to and to become, one with God. For unless man had overcome the enemy of man, the enemy would not have been legitimately vanquished. Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, Book 3, Ch.6

Methodius: For with this purpose the Word assumed the nature of man, that, having overcome the serpent, He might by Himself destroy the condemnation which had come into being along with man’s ruin. For it was fitting that the Evil One should be overcome by no other, but by him whom he had deceived, and whom he was boasting that he held in subjection. Ante-Nicene Fathers, Vol. 6, Ch. VI

Jesus vann seger över Satan först och främst genom sin uppståndelse. Uppståndelsen är en nyckelpunkt i den klassiska försoningsläran. Men i den objektiva är uppståndelsen inte lika viktigt, som betonar att Jesus dog, han utgöt sitt blod och straffet blev betalat. Man får känslan av att under den objektiva försoningsläran att även om Jesus inte hade uppstått, var människan fortfarande frigjorda. Inte så under den klassiska försoningsläran. Uppståndelsen måste ske, annars skulle Satan fortfarande ha makten över oss. Han skulle fort fånga oss i samma fälla.

Victorinus: ...the devil, - to wit, the traitor angel, who thought that the perishing of all men would be alike by death; but He, who was not born of seed, owed nothing to death: wherefore he could not devour Him - that is, detain Him in death - for on the third day He rose again. Ante-Nicene Fathers, Vol. 7, On The Apocalyps of John 2.

Alexander: For when the body of the Lord was hung upon the cross, the tombs, as we have said, were opened; hell was unbarred. the dead received their life, the souls were sent back again into the world, and that because the Lord had conquered hell, had trodden down death, had covered the enemy with shame; therefore was it that the souls came forth from Hades, and the dead appeared upon the earth. Ante-Nicene Fathers, Vol. 6, Epistles – Arian Heresy, Pt. 2.

Ignatius: I mean Him who crucified my sin, with him who was the inventor of it,¹² and who has condemned [and cast down] all the deceit and malice of the devil under the feet of those who carry Him in their heart. Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, Ignatius – Martyrdom, Ch. 2.

Jesus friköpte oss alltså inte från Fadern utan från Satan, vilket ovanstående citat visar. Kristi seger var över vår fiende, vår kidnappare, synden, djävulen och döden.

Som jag visat var Origen vare sig den förste eller den ende som skrivit om detta, och att det var den ende undervisning hos de tidiga kristna.

Påståendet att den klassiska försoningsläran uppstod med Origenes faller på att Irenaeus föddes år 130 e.Kr. och skrev sin bok Mot Heresierna ca år 180 e.Kr. och Origenes föddes ca år 185 e.Kr. Irenaeus dog år 202 e.Kr. och då var Origenes 17 år. Först vid 18 års ålder var Origenes lärare vid kateketskolan i Alexandria. Cyprian föddes 2 år innan Irenaeus dog. Därför vet vi att Origenes inte var upphovet till den klassiska försoningsläran, som du skrev: ”Den klassiska försoningsläran uppstod först med Origenes.”

Du drar en felaktig och farlig slutsats när du säger: ”Förnekar man den juridiska försoningsläran, förnekar man Evangeliet. Man har inte omvänt sig och trott Evangeliet. Man vill inte se allvaret i sin synd, man vill inte tro på Bibelns Gud som tydligt är "en rättfärdig domare, en Gud som visar sin vrede varje dag" (Ps 7:12). Man förnekar Evangeliet, tror på en avgud som endast "är kärlek" och är därför inte kristen eller frälst.”

I ren kalvinistisk anda säger du att den juridiska försoningsläran är synonymt med evangeliet, på samma sätt som ni påstår att T U L I P är synonymt med evangeliet. Kan man komma längre bort från sanningen? Vare sig du håller den juridiska/objektiva försoningsläran eller den klassiska försoningsläran för sann, så blir resultatet det samma: Syndens lön är döden. Skillnaden ligger i att Guds karaktär förvrängs och förvrids till det mest bisarra, när man har en sådan lära som grund för sin teologi.

Det finns ett stort djup i återlösningen, men att det skulle vara Guds vrede över synden och Fadern som krävde lösensumma att tillfredsställa sin vrede, är en absurd tanke. Det har jag försökt förtydliga i några bibelverser i mitt inlägg Försoningsläran Objektiv Försoning – Grunden för kalvinismen!

Synden måste straffas, människan bedrogs av den gamle ormen. Gud i sin rättvisa kan inte låta det gå ostraffat. Men att Gud skulle ha någon sorts njutning av att se blod rinna, sin Son torteras och plågas av Satan, är och förblir en vidrig och förvriden bild av Gud. Läs mer om det i Kalvinismen Förvränger Guds Karaktär. Lär mer här.

Gällande Guds vrede i Nya Testamentet

I NT hittar jag 48 bibelverser som innehåller ordet ”Vrede”.

4 som beskrev andras vrede mot Jesus. 1 vers som beskrev djävulens vrede. Alltså 44 bibelverser som talar om Guds vrede i NT. Vredesdomen hittas i 7 verser, Guds vrede i 8 verser, Guds vredesvin i 2 verser, vrede 30 verser, i en liknelse 1 vers.

Vår utgångspunkt för Guds dom och vredesdom under det nya förbundet måste vara Apg. 17:30-31

Därför har Gud haft överseende med okunnighetens tider, men nu förkunnar han att alla människor överallt ska omvända sig. För han har fastställt en dag då han ska döma världen med rättfärdighet, genom den man som han har bestämt till det. Detta har han bekräftat för alla genom att låta honom uppstå från de döda. Apg. 17:30-31

Det kommer en dag då domen kommer. Och därför ska vara och en ta skydd i Kristus.

Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen ska inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. Joh. 3:36 

Med ditt hårda och envisa hjärta samlar du på dig vrede till vredens dag, då Guds rättfärdiga dom ska uppenbaras. Rom. 2:5 

Guds vrede finns över alla de som inte vill omvända sig på grund av olydnad och som inte vill ta emot Guds försoning genom Guds Son, Jesus Kristus. Med tanke på vilket lidande Sonen gick igenom för att friköpa oss, är det inte mer än rätt att Guds vrede förblir över människorna som njuter av synden.

Detta är ett bevis på Guds rättvisa dom, att ni ska anses värdiga Guds rike, för vars skull ni också lider, med tanke på att det är rättvist av Gud att vedergälla dem med lidande som plågar er, och att ge er som blir plågade lindring med oss, när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sin makts änglar i flammande eld för att hämnas på dem som inte känner Gud och på dem som inte lyder vår Herre Jesu Kristi evangelium. Dessa ska få sitt straff i det eviga fördärvet, borta från Herrens ansikte och hans makts härlighet, när han kommer på den dagen, för att bli förhärligad i sina heliga och bli hyllad av alla dem som tror, eftersom vårt vittnesbörd bland er blev trott. 2 Thess. 1:5-10

Domen kommer och beskrivs i Uppenbarelseboken:

Folken vredgades, och din vrede har kommit, tiden när de döda ska dömas och du ska löna dina tjänare profeterna och de heliga och dem som vördar ditt namn, små och stora, och fördärva dem som fördärvar jorden. Upp. 11:18 

Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarna: Gå ut och töm Guds vredesskålar över jorden. Upp. 16:1

Och den som har överlåtit sitt liv till Kristus och litar på Honom, undflyr vredesdomen.

Rom. 5:9  När vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, hur mycket mer ska vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen?

Och den som segrar och håller fast vid mina gärningar ända till slutet, honom ska jag ge makt över hedningarna. Upp. 2:26

Amen!!!

Läs nästa: Kalvinist 1's svar och Mitt svar!

Share:

Läs Mer