Del 1: JDS-Läran och Begreppet "Andlig Död"

Del 2 | Del 3

”Men ännu till denna dag har HERREN inte gett er hjärtan till att förstå, ögon till att se och öron till att höra.” Femte Moseboken‬ ‭29:4‬ ‭SFB98‬‬

En ganska lång diskussion på Facebook kring JDS-läran uppstod och citat från Lewi Pethrus användes för att belägga sin sak. JDS är ett akronym för Jesus Died Spiritually och används av både trosrörelsen och pingst m.fl. Jag satte mig ner och började skriva på det här dokumentet men kände inte att det var klart. När jag nu idag (29 december 2020) läser igenom det ser jag att jag ändå har förklarat tydligt hur jag ser på döden och andlighet, och då särskilt begreppet andlig död.

Den här diskussionen är grundat på en begreppsförvirring. Det i sin tur har lett till att onödiga anklagelser haglat från båda hållen. Om jag ser orättvisa pågå reagerar jag, och det oavsett från vilket håll det kommer från. Onödigt tjafs grundat på lösa antaganden leder vidare till hårda ord och fördömanden, vilket aldrig har varit min intention med det jag skrev. Vår vän tog det jag sa på ett moget sätt och utvärderade sina åsikter på bas av vad jag skrev. Och så ska det vara i Kristi kropp. Järn skärper järn, den ena människan den andra, säger Ords. 27:17  och genom att vi nöts mot varandra, slips hårda kanter bort.

Jag vill förtydliga vad jag menar med att en begreppsförvirring som hoppat in i eran diskussion och vad jag sa när jag genom mina studier av bibeln sett att man kan komma fram till bådas slutsatser, även om jag inte håller med om att Jesus dog andligt. Med begreppsförvirring syftar jag på vår väns försvar för sin syn där han hänvisar till att Jesus ropade på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (Matt. 27:46, Mark. 15:34), där han menar att det är ett bevis på att Fadern övergav Sonen. Där har jag tidigare gett svaret från Psalm 22 och Jes. 53 som du också citerade. Vår väns slutsats är baserad på begreppsförvirring, och den formuleringen har ätit sig in i församlingen långt innan trosrörelsen kom med sin version av JDS läran.

Kom ihåg trosrörelsens definition av JDS är att Jesus dog andligen, blev ett med synden med andra ord blev en syndare som oss, blev förd ned till Helvetet och torterad av Satan och hans demoner under tre dagar, och att han blev pånyttfödd vid uppståndelsen. Han var således bara den förste ”kristus” som gav liv för oss andra ”små-kristusar”. Det är inte samma som pingströrelsen eller andra kristna förstår JDS, och som Lewi Pethrus framställde det.

Detta är alltså baserat på en bristfällig förståelse av vad det betyder ”att dö”, och visar att man inte riktigt har satt sig in i vad döden är för något. Jag har själv trott och förstått Jesu ord på samma sätt som vår vän och detta är faktiskt den gemene pingstvännens åsikt också, att Jesus dog andligen. Man blir inte heretiker för att man tror på detta. Däremot är trosrörelsens JDS lära heretisk, en allvarlig förvrängning av Kristi evangelium som leder till mer allvarligare villfarelser.

Redan igår, efter vårt samtal, satte jag mig ner och började skriva på ett dokument som egentligen är tänkt att ges till vår vän, men som du får här. Jag tar upp några olika begrepp som vi behöver få ordning på för att kunna enas i Kristus om läran. 

----

Andlig död!

Jag tänkte i dag ta upp ett begrepp som är missvisande, som faktiskt inte finns i Bibeln. Det är begreppet ”andlig död”. Hur har det då uppkommit ett sånt uttryck? Och vad menas med andlig död? Och kan vi verkligen säga att Jesus dog andligen? Jag menar att vi behöver omvärdera läran om den andliga döden (eftersom termen inte finns i Bibeln), inte bara den så kallade JDS läran som säger att Satan torterade Jesus i tre dagar och tre nätter för att Han skulle ta vårt straff fullständigt, men även tanken på att Jesus dog andligen för att fullborda vårt straff, för det behövdes inte. Utifrån Moseböckerna kan vi lära oss hur synderna överförs från folket till syndoffret. Där står det att synd kan läggas på ett oskyldigt offer utan att fördärva offret. Offret klarar bära det, annars skulle inte offret valts ut. Ett lamm kan inte protestera mot att det blir offrat, och kan heller inte göra något ont i gengäld i och med att synderna läggs på det. Jesus var Guds lamm.

Hur överförs synden från folket till syndoffret?

Mose beskriver hur synden överfördes genom handpåläggning från en representant för folket till ett oskyldigt, fläckfritt djur. Arons bekännelse av synder och överträdelser återfinner vi i Johannes brev. Hur detta sker kan vi fundera över länge. Djuret skulle vara fullkomlig, utan fel eller lyte, och även efter att det blev offrat var det ett fullkomligt offerdjur. Men genom att ett oskyldigt djur offrades för synderna skull så gavs det bara en rening från yttre synd, d.v.s. synden som hade blivit mogen, gärningarna, inte synden i hjärtat (Jak. 1:15 ”Därefter, sedan begäret har blivit havande, föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.”). Det täckte tillfälligt över synden, men kunde aldrig ta bort synden eftersom synden fanns i människans hjärta.

3 Mos. 16:21 Aron ska lägga båda sina händer på den levande bokens huvud och bekänna över den Israels barns alla missgärningar och alla deras överträdelser, alla deras synder. Han ska lägga dem på bockens huvud och sedan sända i väg honom ut i öknen, genom en man som är till hands för det. SRB16.

Vad hände på korset?

Kan vi beskriva vad offersystemet var till för, får vi större insikt i vad som hände på korset. Jesus var Guds fläckfria lamm och hade ingen egen synd. Översteprästerna och romarna (juden och hedningen) lade händerna på Jesus genom att misshandla honom, och ”bekände sina synder” när de bespottade och hånade honom, så det var synd genom både ord och gärningar, som lades på honom, och genom det bar alltså Guds felfria, fläckfria offerlamm våra synder. Han blev gjort till syndoffer, ett syndofferslamm. Vi har då GTs offersystem som förebilder för vad som hände på korset, och det är det vi behöver använda oss utav när vi försöker förstå vad Jesus gjorde för oss. Paulus säger:

2 Kor. 5:21 För han som inte visste av någon synd har han gjort till synd för vår skull, för att vi skulle bli gjorda till Guds rättfärdighet i honom. SRB16.

Kontexten talar alltså om försoningen genom Jesus Kristus, försoningens tjänst och försoningens ord. Därför blir det rätt med förståelsen av ”gjort till syndoffer” istället ”gjort till synd”, så som också förebilderna i GT föreskriver, och inte att Jesus blev ”ett med synden”, som om att han fick ”satans natur”. Paulus bekräftar denna tanke i Rom. 3:25 när han skriver ”vilken Gud har ställt fram som ett försoningsoffer genom tron, i hans blod, för att visa sin rättfärdighet...” Jesus var Guds fullkomliga Lamm som borttog världens synd, och han var Guds fullkomliga lamm även på altaret (korset). Jesus hade inte begått egen synd och kunde därför inte dö för sin egen synd, som den fallne människan gör. Är det inte också vad Jesaja uttrycker i Jes. 53:10? ”Det var HERRENS vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer.....”

Genom sin kropps offer!

Hebr 10:10 Genom denna vilja har vi blivit helgade genom Jesu Kristi KROPPS offer en gång för alla.

Hebr. 10:19-20 Så kan vi då, bröder, med frimodighet gå in i det heligaste genom Jesu blod, genom en ny och levande väg som han har öppnat åt oss genom förlåten, det vill säga sitt kött.

Och nu har vi två vittnen till detta att Jesu kropp var offrad för synderna.

Hebreerbrevet säger visserligen att Jesus frambars genom den evige Anden.

Hebr. 9:14 … hur mycket mer ska inte Kristi blod, han som genom den evige Anden har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud, rena era samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden. SRB16.

Men här sägs det inte att Jesu Ande var offret. Texten visar på att det var Kristi blod som frambars genom den evige Anden och det inför Fadern.

Inte genom Jesu Andes offer. Inte genom Jesu Själs offer. Utan genom Jesu KROPPS offer.

Förlåten som brast

Jesu kropp var förlåten som skiljde det heliga från det allra heligaste och förlåten är här en bild på Jesu kropp. Så när kroppen dog, ”dog” förlåten. Och Matteus berättar att förlåten rämnade i templet samtidigt som den rämnade på korset. Vägen till Gud var nu öppen för alla genom Jesu kropps död. Och vi vet av Hebr 2:14-15 och 9:27-28 att Jesus måste bli lik oss för att kunna friköpa oss

Hebr. 2:14-15 Eftersom nu barnen är delaktiga av kött och blod, blev också han på liknande sätt delaktig av detsamma, FÖR ATT HAN GENOM SIN DÖD skulle göra honom maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och göra dem fria som av fruktan för döden hade varit underkastade slaveri hela sitt liv.

OCH

Hebr. 9:26-28 I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger ända sedan världens grund blev lagd. Men nu vid tidernas slut har han en gång för alla trätt fram för att genom offret av sig själv utplåna synden. Och såsom det är bestämt om människorna att en gång dö och sedan dömas, så ska Kristus, som en gång har offrats för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd bli synlig för dem som väntar honom till frälsning.

Efter Jesu uppståndelse talar inte Jesus om sig själv som ”kött och blod”, en vanlig beskrivning på en människa i sitt normala tillstånd. Utan han säger:

Luk 24:39 Se mina händer och mina fötter, att det är jag själv. Rör vid mig och se, för en ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.

Ef 5:30 För vi är delar av hans kropp, av hans kött och av hans ben.

Blodet är nu utgiven för våra synder, och livet är i blodet. Jesus gav sitt liv. Och för att kunna ge sitt liv måste man vara människa, för det är människan förelagt att en gång dö. Ingen annan än en människa kan befria en annan människa.

Syndens lön

Rom. 6:23 säger att ”Syndens lön är döden”. När utbetalas syndens lön? Ja, vi kan ta lön för ett vanligt arbete som exempel. Du utför ett arbete en viss tid och sedan får du lön för det du gjort. Lönen utbetalas alltid EFTER utfört arbete. Det exemplet kan vi också använda om syndens lön, för den får man också när man har utfört ett arbete, i detta fall, gjort det man inte skulle göra. Om man dör i sin synd, får man sin lön utbetalat – man går förlorad. Det är syndens lön. Vi får alltså vår lön för det felaktiga som man gjort, lön för ett felaktigt liv. Är det inte därför vi behöver omvända oss från synden så vi får leva? Dör vi direkt vi syndar? Eller dör vi om vi framhärdar i vår synd? Är det inte om vi framhärdar i vår synd? Om min tanke är rätt, så utbetalades alltså en orättfärdig lön åt Jesus. Han led för de orättfärdiga, och räknades bland förbrytarna.

Men vad är synd?

Men vad är synd? Synd är brott mot lagen, och all orättfärdighet är synd, säger Johannes i 1 Joh. 3:4. Men vad är synd, om inte det att vi gör orättfärdighet, alltså orättfärdiga gärningar, och att vi låter våra hjärtan vika av från den sanne Guden? Onda gärningar har sitt ursprung i ett ont hjärta, ett opånyttfödd hjärta. Jag tänker på Kol. 1:21 ”Också ni, som tidigare var främmande och i ert sinnelag fiender genom onda gärningar.” Vi var Guds fiender genom våra onda gärningar. I kontrast blir då rättfärdighet att göra vad som är rätt! Vår omvändelse blev oss till rättfärdighet, en gärning som ledde till rättfärdighet. Vi trodde Gud och gav Honom rätt.

Lagen/budorden

Lagen visade oss vår fallna natur och den fördömde oss. Men först och främst så är lagen en beskrivning av hur Gud är, en beskrivning av Hans natur och Hans fullkomlighet. Det är vad budorden framför. Och vi som skapades till Guds avbild behövde se och inse hur långt bort från Hans ursprungliga skapelse vi kommit, och att vi behövde inse att vi var i behov av en Frälsare. Därför kom lagen/budorden.

1. Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig. 

2. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe
   i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. 

3. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren skall inte
   låta den bli ostraffad som missbrukar hans namn. 

4. Tänk på vilodagen att du helgar den. 

5. Hedra din fader och din moder för att det må gå dig väl och du må 
   länge leva i ditt land. 

6. Du skall inte dräpa. 

7. Du skall inte begå äktenskapsbrott.

8. Du skall inte stjäla. 

9. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 

10. Du skall inte ha begärelse till din nästas hus. Du skall inte 
    ha begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänarinna, 
    ej heller till något annat som tillhör din nästa. 

Sammanfattas inte budorden i ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, av all din kraft och du skall älska din nästa som dig själv (Jesus sammanfattar budorden i Mark. 12:29-31). Det här är två stora synder, som ingen människa någonsin fullkomligt klarat av att hålla – att älska Gud fullkomligt, och att älska sin nästa fullkomligt. Ibland går det bra, ibland går det väldigt dåligt. Så, synden ligger i att vi inte är kapabla att älska Honom som Han älskade oss (1 Joh. 4:19), och att vi därigenom syndar och kommer i avsaknad av härligheten från Gud. Vi är själviska och tror att vi kan efter eget sinne avgöra vad som är gott eller ont. Den som inte är i Kristus, har då inget försvar mot synden, eller nåt medel att renas från dessa synder. Dem är då ”döda i sina synder”. Är det här som uttrycket ”andligt död” har uppstått?

Vad är en människa?

Job 7:17 säger så här: ”Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne och ger akt på henne så noga?”. Hon är skapad till Guds avbild, till man och kvinna, och Herren skapade oss för gemenskap med Honom,som Paulus säger i 1 Kor. 1:9 ”Gud är trofast, genom honom är ni kallade till gemenskap med hans Son, Jesus Kristus, vår Herre.”. Men vad består människan av? 1 Mos. 2:7 säger ”Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.” Människan blev en levande själ. När vi tittar på den versen ser vi både kroppen och själen, där kroppen formas av jord, och människan får livsande och blir en levande själ. Paulus skriver om detta, angående att människan blev en levande själ.

1 Kor. 15:42-50 På samma sätt är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås i förgänglighet, det uppstår i oförgänglighet. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordiska kropp, det uppstår en andlig kropp. Det finns en jordisk kropp och det finns en andlig kropp. Så står det också skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande själ. Den siste Adam blev en livgivande ande. Men det andliga är inte det första, utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. Den första människan är av jorden, jordisk, den andra människan är Herren från himlen. Som den jordiska är, sådana är också de jordiska, och som den himmelska är, sådana är också de himmelska. Och liksom vi har burit bilden av den jordiska, ska vi också bära bilden av den himmelska. Men detta säger jag, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ska det förgängliga ärva oförgänglighet. SRB16.

Hesekiel säger: Den (själ) som syndar skall dö.

Hes. 18:4 Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina. Den som syndar skall dö. SFB98.

Hes 18:4 Behold, all souls are mine; as the soul of the father, so also the soul of the son is mine: the soul that sinneth, it shall die. KJV.

Ung. övers. ”Se, alla själar är mina; som faderns själ, så är också sonens själ min, den själ som syndar ska dö!”

Syndade Jesus?

Nej Jesus syndade inte, vilket Bibeln säger på flera ställen (Hebr. 4:15). Så hans själ dog alltså inte, som Paulus’, när han berättar om sig själv att ”budordet kom och jag dog” (Rom. 7:8-12). Jesus var inte andligt död när han gick ner till dödsriket som en del menar. Han var levandegjord i Anden och gick ned och predikade evangelium för de som dött i väntan på Honom (1 Petr. 4:6), och han proklamerade sin seger för andarna i fängelset (1 Petr. 3:19). I 1 Kor. 15:42-50 som jag tog upp tidigare, ser vi att Jesus blev en livgivande ande. Jämför det med ”levandegjord i Anden” och vi förstår vad Herren gjorde i dödsriket, i Abrahams sköte och abyssen.

Vad är döden?

Hur kan vi beskriva döden? Människan är död i sina synder, och Jesus säger om dessa Låt de döda begrava sina döda. Den människa som inte kommer till Herren är fortfarande död i sina synder. Det betyder inte att dem liknar zombies, levande döda, utan att de inte vandrar i gemenskap med Gud. Många fariséer ansåg sig ha evigt liv genom Skriften som hade blivit överlämnat åt judarna, men de ville inte komma till Den det stod skrivet om. De döda är ändå levande i fysisk och själisk bemärkelse. De kan tänka, gå runt, agera, bygga, gifta sig, skaffa barn osv. men de är döda inför Gud.

Men hur kan vi beskriva döden? Det är avsaknad av liv, inte avsaknad av fysiskt liv. Den som fysiskt dör i sin själsliga otro, i hjärtats otro är alltså för evigt död, för evigt i avsaknad av liv. De har valt sin väg och ska sedan dömas. Betyder då detta att själen upphör att existera, som Annihilationismen påstår? Nej. Det framgår tydligt av Luk. 16 och berättelsen om den rike mannen och Lasarus. En del påstår att detta bara är en liknelse, men där vill jag påpeka att det finns för många hänvisningar till verkliga personer för att det ens kan vara en liknelse. Dessutom börjar Jesus inte sin berättelse med orden Och han berättade en liknelse för dem, som det står på många andra ställen. Och även om det bara var en liknelse, måste vi förstå att när Jesus undervisar om något, vare sig det är om sådd och skörd, frälsning och evigt liv eller dödsriket och Abrahams sköte, så gör han det för att påvisa en ytterst allvarlig sanning som vi gör bäst i att ta på fullaste allvar.

Nästa fråga: Vem är Livet? Läs: Jesus! (Joh. 14:6 Jag är vägen, sanningen och LIVET. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.). Så, Livet lämnade kroppen, men Livet kan inte dö, varken andligt eller själsligt. Det är lika omöjligt som att Ljus blir mörker. Eller att gott blir ont. Därför Han är Livet kunde Jesus gå åstad till dödsriket för att predika evangelium för de som hade dött, och till abyssen för att proklamera sin seger. Han hade nu fullständig auktoritet och tillträde till dessa domäner genom sitt fullkomliga liv som människa. Hade Han bara varit en vanlig människa, hade han hamnat i Abrahams sköte. Men Han var så mycket mer.

Jesu jordiska kropp

Ja, Jesu jordiska kropp dog. Det var i sin kropp Han försonade oss med Gud, det var med blodet (själen) från sin kropp han friköpte oss. Men Livet dog inte. Gud kan inte dö. Därför behöver vi tänka om när det gäller döden. Vi talar om den fysiska döden, och inte andlig död. De fallna änglarna föll bort från Livet genom uppror mot Jesus Kristus redan innan jordens grund var lagd. Men de var andliga varelser, inte fysiska. Så om vi talar om den fysiska döden blir frågan:

Vad är döden och Vem kan dö?

Kan Guds änglar dö?

Luk. 20:36 För de kan inte heller dö längre, för som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn. SRB16.

Guds änglar kan inte dö, de fallna änglarna finns fortfarande efter att de kastades ut för sitt uppror.

Kan Gud dö?

Gud kan inte dö, han är den som ensam har odödlighet och bor i ett ljus dit ingen kan komma (1 Tim. 6:16). ”Men”, säger Annihilationisten, ”nu ser du att Gud ensam är odödlig”. Men det är inte vad texten säger. Han som ensam HAR odödlighet, Han som ensam innehar kraften i odödligheten. Det betyder inte att Han inte skapat andra odödliga varelser, som änglar och människor. Text i sin kontext är även här viktig för förståelsen av Guds ord.

Kan människan dö?

Hebr. 9:27 Och såsom det är bestämt om människorna att en gång dö och sedan dömas... SRB16.

Ja, människan är den ende av dessa som KAN dö, vilket Gud sa redan till Adam: För den dag du äter av det ska du döden dö, eller döende dö. Intressant fotnot till detta är att Petrus säger: En dag är som tusen år, och tusen år som en dag, och Adam levde till han var 930 år, alltså innan ”dagen” var slut dog han. Men tillbaka till texten.

Hebr 9:27 säger Det är förelagt MÄNNISKAN att en gång dö. Ja, jag är också övertygad utifrån skrifterna att dödsrikets portar inte öppnas för någon annan än en människa. Därför behövde Gud bli en människa, så Han kunde gå ner i dödsriket och ta fångar, och nycklarna (auktoriteten) till döden och dödsriket.

Jesus då?

Hebr. 2:9 Men Jesus, som en liten tid blev gjord ringare än änglarna, FÖR ATT HAN SKULLE LIDA DÖDEN, ser vi krönt med ära och härlighet, för att han genom Guds nåd skulle smaka döden för alla. SRB16.

Änglarna står högre i makt än oss människor i det att de är rena varelser och står inför Herren. För en tid har människan blivit lägre än änglarna. Och därför behövde Jesus bli människa.

Hebr. 2:17 Därför måste han i allt bli lik bröderna, för att han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst inför Gud för att försona folkets synder. SRB16.

Jesus var fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Hans mänskliga fullkomlighet yttrar sig i att han inte hade någon brist i sitt känsloliv, i sitt förstånd, i sina tankar, i sina gärningar och hans öron var öppna för Faderns röst (Ps. 40:7) och Han såg vad Fadern gjorde (Joh. 5:19). På detta sätt var Jesu fysiska kropp, Hans mänskliga form, perfekt, fullkomlig och utan fläck eller lyte. Gud blev människa, Ordet blev kött. Jesus var fullkomlig som människa. Och Han var fullkomlig Gud.

Eftersom själen beskriver ens personlighet, intellekt, känslor och vilja, förstår vi också att Gud har en själ: en personlighet, intellekt, känslor och en vilja, och Guds innersta väsen tog form i en mänsklig kropp och därigenom bar Jesus Guds fullkomlighet också i sin egen själ. Anden och själen är den inre människan, och så nära förknippade med varandra att bara Guds ord kan skilja på själ och ande. Jag tycker bilden av tre cirklar bäst beskriver människan: en innersta cirkel – ande, en utanpå den – själen, och en yttre ring – kroppen.

Vad är en människa?

Vad är människan för något? Människan är själen och kroppen, vilket Jesus säger i Matt. 6:25 ”Därför säger jag er: bekymra er inte för ert liv (ψυχη – psuche - själ), vad ni ska äta eller dricka, och inte för er kropp (σωματι - somati), vad ni ska klä er med. Är inte livet mer än maten, och kroppen mer än kläderna?”

Vad är ande och vad är själ?

De Grekiska orden är olika: Själ ψυχη – psuche. Ande πνευμα - pneuma

Jesus säger: Anden är villig, men köttet är svagt (Matt. 26:41). Bibeln säger att Gud blåste livsande in i Adams näsa, och han blev en levande själ. Här ser vi ordet ”livsande”, Adam blev alltså en levande själ. Å andra sidan säger Hebr. 4:12 att bara Andens svärd kan skilja mellan själ och ande. Så vad betyder det? Nu blir det ännu mer komplicerat, för här kommer Ordet in och benämner nya ord, själ och ande. Och det är tydligen skillnad på dessa, och bara Andens svärd kan sära på dem. Men först vill jag ta upp två andra uttryck som kommer förklara mycket längre ner.

Den inre människan

Rom. 7:22 För jag gläder mig över Guds lag till den inre människan, men jag ser i mina lemmar en annan lag, som ligger i strid mot den lag som är i mitt sinne och gör mig till fånge under syndens lag som är i mina lemmar. SRB16.

2 Kor. 4:16 Därför tröttnar vi inte. Och även om vår yttre människa bryts ner, så förnyas likväl den inre dag för dag. SRB16.

Ef. 3:16 … för att han enligt sin härlighets rikedom vill ge er kraft så att ni blir styrkta till den inre människan genom hans Ande. SRB16.

Det finns alltså en inre och en yttre människa. Jesus var alltså Gud till sin ”inre människa”, om det kan uttryckas så, den slutsatsen drar jag på bas av orden i Fil. 2:7 ”Han som till det yttre var som en människa”. Jesus hade både en yttre och en inre person.

Vad betyder allt detta? Är hjärtat vår inre människa? Är samvetet och våra tankar vår inre människa, vårt hjärta? Ja, vad jag ser av Bibelns beskrivning så är hjärtat och samvetet varifrån våra tankar har sitt ursprung, och vår själ och ande är vår inre människa.

Blodet från kalvar och bockar

Kan bockars och kalvars blod rena våra hjärtan? Nej! Det var inga fullkomliga offer, även om de var felfria. Blodet från kalvar och bockar kunde bara rena till det yttre, inte till det inre. Det krävdes att synden gjordes ”arbetslös”, och att döden därigenom miste sin makt. ”För dödens udd är synden och syndens makt kommer av lagen” (1 Kor. 15:56). Jesus säger i Matt. 15:19 Ty från hjärtat utgår onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd, hädelse. Därför behövde hjärtat, vår inre människa renas.

Apg. 15:8-9 Och Gud som känner hjärtat, gav dem sitt vittnesbörd genom att han gav den Helige Ande åt dem, på samma sätt som åt oss. Och han gjorde inte någon skillnad mellan oss och dem, sedan han genom tron hade renat deras hjärtan. SRB16.

Genom tron har Gud renat våra hjärtan. Andra ställen i Bibeln talar om renade samveten, vilket är trons hemlighet (1 Tim. 3:19). Vi vet vad samvetet är, för det har spökat för oss många gånger. Det anklagar oss när vi gör fel, även om vi inte har gjort fel. Man kan ha ett känsligt samvete eller ett förhärdat samvete. Men Gud är större och vet allt, säger 1 Joh. 3:20, med tanke på hur våra hjärtan kan anklaga oss. Så samvetet och hjärtat hör då ihop.

Andlig och Själsligt

Är andligt och själsligt två ord för samma sak? Nej! Andligt och själiskt är två skilda saker, vilket jag kommer till senare. Är den inre människan och anden samma sak? Ja, om vi är pånyttfödda. Den Helige Ande talar till våra hjärtan, enligt Rom. 8:16 ”Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.” Vi ser alltså att, i oss finns en ande som den Helige Ande kommunicerar med. Hur hänger detta ihop? Jeremia säger att hjärtat är en bedrägligare än allt annat, obotligt sjukt (Jer. 17:9). Utan pånyttfödelsen, där lagen skrivs i våra sinnen och läggs i våra hjärtan, är vi fortfarande förmörkade till vårt förstånd.

Vad är Ande, själ och kropp?

1 Thess. 5:23 Och må fridens Gud själv hela er helt och fullt och må hela er ande och själ och kropp bli bevarade fläckfria vid vår Herre Jesu Kristi återkomst. SRB16.

Kan man dela upp oss och säga som trosrörelsen gör, att vi Är en ande, HAR en själ och BOR i en kropp? Nej, då gör man samma misstag som gnostikerna, som menar att kroppen och det fysiska är ett fängelse som vi ska frigöras från genom gnosis (kunskapen). Detta leder till ett förakt för det fysiska, det fastän när Gud var klar med den fysiska skapelsen och människan sa han att det var ”Mycket gott” (1 Mos. 1:31). I Guds ögon är alltså skapelsen, som Han tänkt från början, något mycket gott, och han skapade inte det fysiska för att vara ett fängelse åt oss. Synden däremot, fängslade oss och gjorde oss till slavar. Däremot vet vi att både Paulus och Petrus talar om sitt ”tält” och syftar på sina fysiska kroppar.

2 Kor. 5:1-4 Men vi vet att om det tält som är vår jordiska boning bryts ner, så har vi en byggnad från Gud, ett hus som inte är gjort med händer, evigt i himlarna. För i denna suckar vi också och längtar att få bli överklädda med vår boning som är från himlen, för när vi väl är klädda i den ska vi inte bli funna nakna. För vi som är i detta tält suckar och är nedtyngda, inte för att vi vill bli avklädda utan överklädda, så att det dödliga kan bli uppslukat av livet. SRB16.

2 Petr. 1:13-14 Ja, jag anser, så länge jag är i denna kroppshydda, att det är rätt att jag väcker er genom påminnelse. Jag vet att jag snart ska lägga av min kroppshydda, såsom också vår Herre Jesus Kristus har visat mig. SRB16.

Joh. 1:14 Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har av Fadern, full av nåd och sanning.

Ordet för ”bodde” är faktiskt ”tabernaklade” Gud tältade bland oss. Och Bibeln framstället tabernaklet som den uppenbarelseplats, där Mose skulle få möta Gud. Senare byggdes templet där Gud uppenbarade sig för Salomo. När Jesus kom hänvisade Han till sin kropp som Guds tempel, när han sa Bryt ned detta tempel och jag ska resa upp det på tre dagar (Joh. 2:19). Gud tabernaklade i en kropp, och templet gick omkring bland människorna.

Vi är inte en fullständig människa utan vår kropp. Om det sker en skilsmässa mellan själen och kroppen, är vi bara halv. Vi väntar på våra himmelska tält, våra uppståndelsekroppar.

Själ/Blod

1 Mos. 9:4 säger ”Men kött som har sin själ i sig, nämligen sitt blod, ska ni inte äta.” Så, är då själ och blod samma sak? Jesus utgav sitt blod, sin själ, sitt liv? 1 Mos. 4:10 säger ”hans blod ropar till mig från marken”. Kain hade spillt sin brors blod, alltså dödat Abel, och Abels blod ropar från marken. Hur är detta möjligt? Blodet ropar? Eller kanske, själen ropar? Har Abels själ blivit spillt till marken? Gud hörde Abels rop ur dödsriket!

1 Mos. 2:7 Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.

Och här kommer våra sinnen in i bilden. Ett annat ord kan vara förnuftet. Vi får inte blanda orden sinne och hjärna. Vårt sinne innehåller våra tankar, känslor, kunskap, minnen, intelligens, vårt förnuft, allt sånt som är metafysiskt, sånt inte kan förklaras med det fysiska, vilket är sånt som vi kan ta på, känna, se etc. På engelska har vi orden mind och brain. Mind är ett märkligt ord som ingen forskare har kunnat förklara. De försöker använda ord som medvetande och undermedvetande, för att beskriva den inre människa. Glöm inte att alla människor har en yttre och en inre människa, men den som lever i synd är förmörkade till sitt förstånd, blinda för Guds ljus i evangelium, har hårda hjärtan och är döda i sina synder (med andra ord, i avsaknad av Livet).

Här kommer för oss Rom. 12:1-2 in som säger: ”Så förmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att ni frambär era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud, er förnuftiga tjänst. Och anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom ert sinnes förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds goda, välbehagliga och fullkomliga vilja.” SINNETS förnyelse, renewal of our mind. Så, vi blir alltså förmanade att förnya våra sinnen genom Guds ord. Och det är alltså Guds ord som skiljer själ och ande; som visar vad som är köttsligt och vad som är andligt. Köttsligt använder jag här som ett annat ord för jordisk, världslig, eller själisk som Paulus också uttrycker det. Den ”själiska” människan kan inte ta emot vad som kommer från Gud (sv. 1917). Modernare översättningar översätter ordet till ”oandlig”.

Oandlig eller Själisk?

Blev då Adam en oandlig människa, eller blev han en själisk människa när Gud skapade honom? Om oandlig betyder att man inte har Guds Ande som kan undervisa och förklara, så ja. Om Ordet själisk betyder jordisk, så ja. Om ordet själisk betyder köttslig, ja. Från början var Adam gjord till en själisk människa, i en paradis-tillvaro. Han var alltså inte andlig i Paulus bemärkelse enligt 1 Kor. 2:14-15 (Men en oandlig människa tar inte emot det som hör till Guds Ande. För det är en dårskap för henne och hon kan inte heller förstå det, eftersom det måste bedömas andligen. Men den som är andlig bedömer allt, men själv blir hon inte bedömd av någon. För vem har lärt känna Herrens sinne, så att han kan undervisa honom? Men vi har Kristi sinne.).

Herren vandrade tillsammans med Adam i lustgården, Han kom och Han gick, de två umgicks ansikte mot ansikte. Men Adam var ändå inte i stånd att förstå Guds plan eller vilja, eller tanke med skapelsen. Detta hade inte uppenbarats för Adam. Han förstod bara det han kunde se med sina fysiska ögon, eller det han kunde ta på, allt fysiskt men det andliga förstod han inte. Och Gud är ande. Därför förstod han inte Guds tankar, han kunde inte förstå det, eftersom han var en själisk människa, vilket alla som föddes efter Adam också kallas. Den själiska människan tillhör den förste Adam, den andliga människan tillhör den andra Adam – Kristus, Herren från himlen. Det betyder inte att Adam skapades utan ande, däremot att Adam var skapat själslig och utan kunskap om Guds eviga plan.

Människans fall

När Adam föll, ”öppnades deras ögon” säger Bibeln. Men de öppnades till vad? De såg att de var nakna, och de kände fruktan när de hörde HERREN komma gående i lustgården. Ett annat sätt att säga det på är att de öppnades för fruktan och otro. De var nu i avsaknad av Guds härlighet. Människan blev som den ”gud” de valde att följa. Deras egna förstånd avgjorde nu vad som var rätt och fel, och var det inte just vad frestelsen bestod av? Att de skulle bli som Gud, med kunskap OM gott och ont. I ett annat inlägg har jag tagit upp vad det menas med ”kunskapen om gott och ont”. Det handlade inte att de skulle bli som Gud med kunskap PÅ gott och ont, som om det gäller förståelsen av ”sådd och skörd”, utan att de skulle bli som Gud, där de menade sig själva kunna avgöra vad som var gott eller ont, rätt eller fel. Och det var där förståndet förmörkades, där deras hjärtans ögon förblindades av den här världens gud. Detta tar Paulus upp i romarbrevets första kapitel när han säger De kände Gud men ärade inte honom som Gud. Gud skapade människan, de var nakna, oskyddade. Efter fallet såg de att de var nakna och de blev rädda – de avgjorde nu efter sitt eget sinne vad som var gott och ont, rätt och fel, och gjorde kläder av fikonblad – en egenrättfärdighet som försökte skyla över sina egna synder. Deras ögon blev ”sjuka” och fick ett ljus som egentligen var mörker, och hur djupt är då inte mörkret, frågar Jesus i Matt. 6:23.

Matt. 6:22-23 Ögat är kroppens ljus. Är ditt öga friskt, så får hela din kropp ljus. Men är ditt öga dåligt, så blir hela din kropp mörk. Är det nu så, att ljuset som är i dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret? SRB16.

Adams ögon öppnades för ett annat ljus, och Paulus säger att allt som uppenbaras är ljus. De fick mörkret uppenbarat för sig, och deras sinnen blev förmörkade. Adams ögon blev sjuka och hela hans kropp mörk, allt han gjorde blev ont, även hans ”goda” gärningar och intentioner. Människan föll!

Och alla som är i Adam befinner sig under samma förmörkelse. Dagens förmörkade sinne är ännu mer förhärdade, i jämförelse med hur människorna var på Noas tid (som i Noas dagar). I Kristus tas ”täckelset” bort, så vi kan se och förstå att Gud är den som avgör vad som är gott och ont, vad som är rätt och fel, Inte vi! Vi får Guds ljus.

Joh. 1:4-5+9-11 ”I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.... Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor som kommer in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom.” SRB16.

2 Kor. 4:4 … bland vilka denna världens gud har förblindat sinnena hos dem som inte tror, så att inte ljuset kan lysa för dem från Kristi härlighets evangelium. SRB16.

Förblindelse

Att ha ett förblindat sinne betyder att vi inte kan inse/förstå/se, och det är just vad Paulus för fram i den här texten. Vi var alla förblindade av mörkret (synden, köttet, ondskan, djävulen). Vi levde efter vårt kött, efter vårt jordiska, naturliga sinne precis som Adam, och kunde inte inse/förstå/se ljuset som sken från Kristi evangelium. Så, då har alltså sinnet att göra med våra ögon och vad vi ser och förstår, och då talas det inte om våra fysiska ögon, utan om hjärtats ögon. Det är också vad Guds ord utför när det avslöjar våra hjärtans uppsåt och tankar och upplyser vårt förstånd ögon. Ibland öppnar Gud våra andliga ögon så vi ser en inre eller yttre syn. Men hedningarnas sinnen, hedningarnas hjärtan, hedningarnas förstånd är förmörkade.

Ef. 4:18  ”deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten.” SFB98.

Ef. 4:18 ”... förmörkade till förståndet och främmande för livet i Gud på grund av den okunnighet som är i dem därför att deras hjärtan är förblindade.” SRB16.

Tit. 1:15  ”För de rena är allting rent, men för de orena, för dem som inte tror, är ingenting rent, utan hos dem är både förstånd och samvete orenade.” SFB98.

Tit. 1:15 ”För de rena är allting rent, men för de orena och dem som inte tror är ingenting rent, utan hos dem är både förstånd och samvete orenade.” SRB16.

Ef. 1:18 ”Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga” SFB98.

Ef. 1:18 ”Och upplysa ert förstånds ögon, så att ni kan förstå vilket hopp han har kallat er till, och hur rikt på härlighet hans arv är i de heliga.” SRB16.

Olika ord

Här har vi flera ord: Hjärta, förstånd, sinne, tankar och samvete. Och hur är det vi använder sådana ord? Vi använder alla dessa ord separata från varandra, men när jag läser det ser jag olika ord för en och samma sak. Hjärtats ögon, förståndets ögon! Orenade till både förstånd och samvete. Detta är alltså själen. Och våra själar behöver frälsning.

Ett pånyttfött hjärta, den andlige människan

Så vad är hjärtat, själen, anden, köttslig, jordisk, förståndet och vad är samvetet? Svaret blir: Den inre människan. Den andliga människan är en som mött Herren genom en omvändelse. Den andliga människan har fått sitt hjärta renat från synd och orättfärdighet. Den andliga människan har fått sitt hjärtas ögon öppnade. Den andliga människan har fått sitt förstånds ögon öppnade. Den andliga människan lever efter Guds uppenbarade ord och börjar komma till kunskap om Hans vilja, och Kristi kärlek.

Den själiska människan

Den själiska människan har sitt hjärtas ögon stängd, är förmörkade till sitt förstånd, lever efter sitt själiska/naturliga förstånd, ett jordiskt förstånd. Paulus säger att ”en oandlig (själisk, jordisk, köttslig) människa inte tar emot det som hör till Guds Ande. För det är en dårskap för henne och hon kan inte heller förstå det, eftersom det måste bedömas andligen.” 1 Kor. 2:14

I Getsemane

Men när Jesus i Getsemane sa till lärjungarna: Anden är villig, men köttet är svagt, måste då Jesus haft den själiska, opånyttfödda människan i tankarna. Han visste vad som var i människan, säger Johannes (Joh. 2:25), och i retrospektiv har vi förstått att lärjungarna prövades och sållades som vete. Genom den lärdomen förstod de vad som fanns i dem själva.

Luk. 10:23 Salig är de ögon som ser det ni ser.

Och då måste då lärjungarna ha fått öppnat sina ögon och kommit till förstånd och blivit andliga. För jag tror inte att Jesus skulle använda ett sånt uttryck, om inte de redan då var rena i kraft av det ord han talat till dem (Joh. 15:3). Dessa ord sa han till dem i Getsemane, redan i trädgården där de brukade samlas. Säger inte Petrus också att vi blev födda på nytt genom en oförgänglig säd, genom Guds ord? Lärjungarna var mitt i helgelseprocessen, där de förnyade sina sinnen genom Guds ord (Jesus).

De kunde inte förstå allting ännu, för den Helige Ande var ännu inte utgjuten, men Jesus andades på dem, precis som Han gjorde med Adam, men nu var det inte livsande han gav människan, utan den Helige Ande: ”Tag emot Helig Ande”. Gud blåste i Adams näsa och han blev en levande själ, men när han blåste på lärjungarna blev de andliga människor. Han, den andre Adam, blev alltså en livgivande ande. Jag tror att vi i den berättelsen från Getsemane och den efter Jesu uppståndelse, ser var gränsen gick mellan det gamla och det nya förbundet. Jag tänker på att lärjungarna fick höra att de var saliga som fick se det de fick se, hur de höll sig till Jesus eftersom han hade livets ord. Efter uppståndelsen var lärjungarna de första som fick del av den Helige Ande, och därigenom blev andliga, eller pånyttfödda. Innan dess var lärjungarna i precis samma sits som gamla förbundets tjänare. Efter uppståndelsen visar Jesus sig för två på väg mot Emmaus, och det står att ”han öppnade deras sinnen så att de förstod Skrifterna” (Luk. 24:45). Deras hjärtans ögon fick ljus över Skrifterna.

Död i Guds ögon

Att vara död inför Gud, är att leva efter sin köttsliga natur, att leva efter sitt eget sinne, att följa köttet, att vandra i mörkret. Den som dör i det tillståndet är förlorad för evigt. Detta är en själisk människa enligt Bibeln.

Levande i Guds ögon

Att vara levande inför Gud, är att leva efter Anden, att följa Andens maningar, att höra Kristi ord och göra därefter. Det är att leva efter det ljus man fått från Herren, för allt som uppenbaras är ljus. Därför är uppenbarelsen samma som ljus, vi har fått uppenbarat för våra hjärtan vem Jesus är, varför vi behöver omvända oss, och vad som skulle hänt om vi inte gjort det. Detta är den andliga människan.

Rom. 8:9-10 Men ni är inte köttsliga utan andliga, om Guds Ande verkligen bor i er. Men om någon inte har Kristi Ande så tillhör han inte honom.

Paulus gör alltså skillnad på den köttslige och andlige med orden ”Om Guds Ande verkligen bor i er”, vilket då gör den själiske människan andlig. Jesus säger också det som är fött av kött är kött, det som är fött av Anden är ande. Det som föds av Anden är alltså andligt.

JDS läran

Jesus dog aldrig andligen, av den orsaken att Han i allt gjorde Faderns vilja. Han var inte andligt död när han gick på jorden, han var inte andligt död när han dog på korset, han var inte andligt död när han gick ner till dödsriket. Han var fullt levande, fullt handlingskraftig, för Herren ÄR Anden (2 Kor. 3:17) och Herren ÄR Livet (Joh. 14:6). Jesus är densamme igår, idag och till evig tid (Hebr. 1:12, 13:8). Han lämnade bara sin jordiska tält, sitt jordiska tabernakel. Ingen kunde ta hans liv, utan han gav sitt liv, sitt blod (eftersom livet är i blodet, allt jordiskt liv är det). Varför? Offerlammets blod var för våra synder skull. Han dog alltså för våra synders skull. Men han uppstod för vår rättfärdiggörelses skull.

Andens svärd

När Hebr. 4:12 talar om Andens svärd som skiljer själ och ande, så menas det att Ordet skiljer på vad som är jordiskt, mänskligt; vad som är köttslig och vad som är Andens ledning; vad som är förblindelse eller uppenbarelse; vad som är mörker eller ljus. Det är Ordet som ger oss den visheten att vi kan förstå vad som är köttsligt eller andligt, vad som är själiskt eller andligt, vad som är vårt sinne eller Kristi sinne. Den som inte har Kristi Ande tillhör honom inte (Rom. 8:9). Den andlige är därför en som har Guds Ande, Kristi Ande.

Slutsats Termen ”andlig död”

Därför blir termen ”andlig död” fel och bör förkastas. Man kan inte både vara andlig och död samtidigt. Andlig och själisk, liv och död är varandras motsatser. ”Andligt död” är en motsägelse i sig. 

I våra kyrkor och församlingar har termen smugit sig in och förvirrat de kristna. Men alla utom Jesus var själiska och inte andligt döda, eftersom de ännu inte hade anden, inte ens Adam var andlig. 

Därför blir JDS läran onda andars lära, inte bara därför att detta är en gnostisk undervisning som tillägger något till Guds ord; eller för att den lär att demonerna torterade Jesus i tre dagar och tre nätter; eller därför att han behövde födas på nytt (pånyttfödas), något som inte finns någonstans i Guds ord, utan därför för att Han var den ende som var andlig och verkligt levande bland alla sina samtida, därför dog Jesus aldrig andligen. Läs gärna min artikel om Endödd eller Förstfödd i vilken jag diskuterar Jehovas Vittnens felaktiga syn på Jesus som den Förstfödde

Som du ser, har jag gjort skillnad på vad som själiskt och vad som är andligt. Jag har försökt definiera vad som är vad. Och min slutsats är att den själiske människan lever efter sitt förmörkade förstånd, men den andlige har fått ljus och liv i sin själ. Livets ord har gett ljus till ett förmörkad förstånd. Ljuset lyser i mörkret. Blodet har renat ett orent samvete. Och det rena samvetet är en nyckel till ett sant liv med Gud. Andligt död är ett oxymoron, om man inte avfaller från levande Gud, men det gjorde inte Jesus.

Del 2 | Del 3

Share: